oerundrad haelsning. Om nagon hade
givit akt pa henne, skulle han ha maerkt pa den hastiga gangen och det
framatstraeckta huvudet, att det var ett stundens barn, som sag sig blind
pa ljuslagor langt borta och omkring vilken det daerfoer alltid klirrade i
faengelselas och bal, men som Gudsmoder i sin himmel bad varmare foer aen
foer nagon annan. Tallriksslickarna makade sig emellertid endast litet at
sidan foer henne, och en av dem mumlade:--Haer kommer en nunna foer att
tigga allmosor, men jag har ingenting pa mig.

Oedmjukad, foernaermad och upproerd traengde hon sig in mellan maennen vid en
av doerrarna. Men den gav efter foer hennes rygg, och hon maste taga flera
steg baklaenges, allt efter som doerren gled undan. Hon sag da, att hon
befann sig just i den loftkammare, som var sovstuga. Saengen stod baeddad
med sindalstaecke och fageldunskuddar. Ett par vaxljus brunno pa bordet,
och en smapiga hoell pa att rada upp Glimmas manga klaednader pa en baenk.
Hon stroek oever dem och slaetade ut skrynklorna.

Jutta foeljde en stund det omsorgsfulla pysslandet med draekt efter draekt
och sag villradigt fran det ena tyget till det andra. Sa oeppnade hon
pasen vid baeltet och drog upp det langa bandet, som hon hade soemmat med
sitt eget har och lovat at helge Eriks nya altare.

--Se haer! sade hon och maette det med armarna. Vilken vacker toernslinga
med rosor och taggar! En aln, tva alnar, tre alnar... fyra och fem
alnar. Det aer hela laengden. Den aer din, smapiga, om du foer i afton, bara
foer en stund, en kort stund, lanar mig den gula rock med liljor, som
ligger daer ytterst pa baenken.

Hon raeckte bandet at flickan och slet av sig huvudlaerftet och den tunga
kapan med de tarvliga traeknapparna. Alltsamman kastade hon framfoer sig
pa golvet. Vilken sveklig frid hade icke under de klaederna omhoeljt
hennes sinne i toecken, medan vaerlden runt omkring fortlevde i sin
ondska. Varfoer hade hon spaekt sig och fastat och barnsligt laettroget
lyssnat till de fromma legenderna? Den, som hade berett rum i sitt
hjaerta foer en Folkunge, kunde aldrig bli en god maenniska. Hon hade redan
glidit ned bland de foerdoemda och hade ingenting mer att foerlora. Hennes
raetta plats var bland de foeraktade i skampallen vid kyrkporten. Varfoer
goemma sig foer de rena och icke lida en synderskas straff? I hennes sjael
bar den himmelska sadden aenda inga blommor. Men en sak hade hon laert hos
nunnorna, och det var att skriva. Redan naesta morg