e pa tvaeren, naestan baklaenges, med hennes mantel och
handskar pa armen.

En svaerm fromma ensittare fran sandasen pa norra malmen sprungo pa
sidorna och tiggde allmosor, nakna som Johannes Doeparen, med kors av
hopbundna traedgrenar, djurfaellar om hoefterna och skaegg, som raeckte till
naveln. Ett par vilsekomna kalvar, som stannat vid en av brandtunnorna
foer att dricka, kesade i vaeg och jagade framfoer sig hoens och nakna barn.
Goemd vid hoernet av ett hus stod en kortvaext ensam man, klaedd naera nog
som en munk med en simpel laederrem om livet, men han haelsade som en
hoevding. Det var den fredloese Alv Erlingsson fran Norge.

Ensittarna blevo efter i traengseln och skyndade sig att anropa de med
silverloev bekransade borgarhustrurna. Naesta stund omringade de
johanniterna fran Eskilstuna och ryckte i deras mantlar, som vaende sina
attaspetsiga kors av vitt linne mot solen. Johanniterna hunno knappt
annat aen att buga och bedja, ty pa husknuten vid oeverskaerarnas gata stod
aerkeaengeln Mikael med sin sjaelavag, och pa guldsmedernas hoern gnistrade
Sankt Loyus' biskopsmoessa och hammare.

Men nu blev det roerelse uppe pa det tranga torget, daer tiggare och
sjuka lago pa sina trasbylten och vandringskvinnorna, som knuffades om
brunnskaret, oblygt ryckte i saer den roeda skjortan oever barmen. Nu
gaellde det att bereda rum, ty hela den buktiga gatan boerjade fyllas av
rustningar och boeljande haesttaecken. Det var marsk Tyrgils Knutsson och
den unge vaepnaren Matts Kettilmundsson, som kommo med riddarna. Marsken
hade nu omsider fatt sitt riddarslag.

Silverrassel i trumpetsmattret, silverklang i klockorna, silverglans
oever brynjorna, silverfjaell pa tyglarna, som ringlade i solskenet!
Kyrieleis, kyrieleis! Nagra av de utlaendska herrarna hade bisonhorn pa
hjaelmarna eller utstaende sproeten med sma fanor. Men de flesta
svenskarna voro barhuvade och laeto svennerna baera deras hjaelmar. Ett
helt nytt folk hade vuxit upp ur kloster och staeder. Det var samma
resliga maen, samma klara pannor och ljusletta kinder, men det harda
vecket kring munnen hade blivit mjukare och oroligare och blicken mer
uppatriktad.

--Gistre, kom och se! ropade Yrsa-lill.

--Tyst, tyst! Det aer mycket bjaelbofolk i staden och man kunde fa syn pa
oss, svarade han. Och snart stod Yrsa-lill ater vid sitt fodertyg, utan
att nagon av dem naendes spilla mer tid pa det ovanliga liv, som hela
dagen fortsatte att fylla gatorna. Aldrig hade e