inte laengre rubba den
andres oede. Men foersta mina ord. Naer det aer moerkt... naer du sitter
ensam... Reser det sig inte syner och minnen omkring dig? Plagas du
aldrig av samvetsangest?

Valdemar slog med tofsen pa sitt baelte. Naer han tappade den, tog han
ater upp den och lag laenge och taenkte.

--Kanske var jag foer vaenlig mot maenniskorna. Daeroever rodnar jag ibland.

--Och det aer allt, du har att saega? Du star foer ditt och jag foer mitt.
Nu, broder, boerjar jag foersta, varfoer Satan mister sin makt, naer jag
svarar: tag mig!

Det kom en glimt i Magnus' oegon, och tankspridd toemde han hornet till
haelften.

--Ett mannaord intill doeden, sade han och reste sig upp, det aer en
nyckel till himmelrikets port, till och med foer tva foertappade!

Han tog upp manteln, som hade glidit ned pa baenken, och haektade den.

Det ringde redan till maessan, och hovtrampet pa torget foerkunnade, att
hans riddare samlades.

Blaendad av solskenet steg han ut i borgarestugan. Foerst smaningom vande
han sig att se. Han staellde sig vid det oeppna vindoegat, och de svartgra
flikarna fladdrade i draget.

Det tog aldrig nagot slut pa den oupphoerligt vaexande skaran. Det var
landets hela ridderskap, hans edsvurna vakt, som han hade frammanat ur
de vilda hoparna och fyllt med aedel vilja. Daer lyftes handsken, som
aldrig fick hoejas till en kvinnas kraenkande. Daer blaenkte ringen och
baeltet, trofasthetens sinnetecken. Den svarta randen pa sulan under
jaernstrumpan minde var stund den oevermodige om gravmullen. Och maerket pa
skoelden tillaet icke laengre nagon foersatlig strid i det foerdolda. Alla
ryttarna voro barhuvade och sago tryggt och tillitsfullt framat. De hade
slaeppt tyglarna och hoello svaerdet uppraett mellan haenderna som vaxljus,
och oeverst i spetsarna lyste stalets lagor till krigets och valdets
utrotande. Ju fler ryttare, som samlades, dess fastare ljoed i den klara
hoestdagen segersangen fran Hova.

--Kristus, hoer dina riddares boener,
hoer oss alla, som ropa ur tiden,
maenniskors doettrar, maenniskors soener.
Giv oss friden, friden, friden!

End of the Project Gutenberg EBook of Folkungatraedet, by Verner von Heidenstam

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FOLKUNGATRAeDET ***

***** This file should be named 13371.txt or 13371.zip *****
This and all associated files of various formats will be found in:
http://www.gutenberg.net/1/3/3/7/13371/

Produced by PG Di