ola
vi en stund ha det som i de gamla dagar, broder, och fa tiden att ga.
Tag foer dig. Du aer toerstig och hungrig.

Valdemar straeckte ut sig pa golvet med nacken i hennes knae. Hon stroek
kallt och franvarande genom hans har.

--Men raeck fram dina haender, Magnus, bad han ploetsligt. De aero fuktiga.
Och se haer. Naglarna boerja kroeka sig. Undrade jag inte nyss pa din
magerhet. Du aer sjuk, och ditt blod aer i onaturlig kokning. Mina
skogskarlar laerde mig att foersta sadant. Du aer en maerkt man, och du
oeverlever inte aret.

--Du ser det da. Du ocksa.

Magnus vek undan manteln och visade pa en rundel, som var uppskuren i
brynjan nedanfoer vaenstra revbenet.

--Jag tal inte laengre tyngden av jaernringarna. Det aer nagot haer inne i
min sida. Kunde jag bara oeppna den och slita ut det, skulle jag bli
sund igen.

--Men det kan du inte, och daerfoer maste du doe. Det aer ingenting att
blekna foer, Magnus. En gang maste det ske. Det har du alltid vetat.
Varfoer skulle det da skraemma dig just nu?

Magnus lutade sig oever honom, lagmaeld, naestan viskande.

--Befall, och jag skall lasa upp faengelsedoerren foer dig.

Valdemar fick ett foerskraeckt uttryck. Han sag sig foervirrat omkring och
raeckte sig efter Luitgard.

Magnus maerkte hans oro.

--Men om du aer mig en god broder, fortsatte han lika sakta, sa oenskar du
inte nagot sa daraktigt. Utan da later du mig aen mer foerstaerka vakten,
sa att ingenting haender, naer jag inte mer finns till.

--Jag ga ut! svarade Valdemar med samma aengslan oever sina drag. Jag
stred ju i det laengsta foer min sak, men nu! Vart skulle jag ga? Mina
forna undersatar skulle kasta sten efter mig och riva klaederna av mig.
Nej. Jag har det baettre haer. Murarna aero tjocka, och det aer vitt skinn
foer vindoegat. Bara jag far behalla Luitgard. Och lat mig ibland som foerr
fa sitta ute i borgarestugan. Den aer at solsidan.

--Jag skall saega till daerom. Bara jag nu inte gloemmer det, sa mycket som
jag har att styra med... Och mycket borde vi vael ocksa aennu ha att tala
om med varann. Svara mig pa en sak, men helt och fullt. Naer du grubblar
pa ditt liv och pa foerflutna dagar, blir inte kvalet till sist sa stort,
att det vill spraenga broestet?

Valdemar lag aennu med nacken i Luitgards knae och sag upp i valvet.

--Du gloemmer nagot, svarade han. Jag aer en maenniska, som har frid med
vaerlden.

Magnus maste le.

--Var saga aer fullskriven, Valdemar. Den ene kan