d lag i enriset.

Han hade vaent sig litet at sidan. Framfoer honom stod den bleka Luitgard,
som frivilligt hade foeljt honom i hans fangenskap och som han daerfoer
latit viga sig vid. Patagligen hade hon nyss rest sig fran den
kullslagna baenken. Hon bar fullt med haengsmycken och knaeppen av silver
pa den svarta draekten. Ett kallt och otaligt veck lade sig mellan hennes
tunna oegonbryn. Han hoell fast henne i aermen utan att vilja slaeppa henne.

--Jag vet ju, att du har lov att fritt komma och ga, sade han bedjande
och sag sig aengsligt omkring. Men tiden blir sa lang, naer du aer borta.

Hon gav med sin hoprullade ridpiska ett slag oever hoernet pa hans
djurfaellsrock, och smasvennerna skrattade ute i borgarestugan.

--Las upp doerren! befallde Magnus. Fort. Jag aer en budbaerare fran
Visingsoe.

Han staengde den efter sig, sa snart han hade kommit in.

Valdemar slaeppte Luitgard och moette broderns blick. Tummen foeljde
utefter bordskanten, och ett par ganger oeppnade sig laepparna foer att
saega nagot.

Magnus gick fram och reste upp baenken och satte sig pa den. Luitgard
kaende roekelsedoften fran hans klaeder.

--Jag har nagot att tillsta foer dig, broder, boerjade Magnus och slog ned
oegonen. Minns du, hur foersonligt du raeckte mig handen den gangen vid
skogsladan? Jag kaende, att hade jag da mottagit den, skulle du ha haft
mig igen foer alltid. Och sa red jag bort.

Valdemar makade skalarna fran den ena sidan till den andra utan nagon
mening, slaetade pa duken, stroek ihop broedsmulorna, sag efter i hornet
att det var fyllt och skoet fram stolen.

--Jag minns ocksa var foersta tvist, svarade han efter en stund. Det var
pa arvsstaemman. Den gaellde detta vaerdeloesa horn. Ma det sta kvar haer.
Naer dina soener en gang halla gaestabud pa Nykoepingshus, skola de dricka
Folkungarnas minne ur det hornet.

Han sag forskande och liksom uppvaknande pa Magnus.

--Varfoer red du hit? Vad vill du haer?

--Traeffa dig, innan du doer.

--Jag doe! Jag med min haelsa. Jag, som aldrig haft en dalig natt och inte
vet, vad en kraempa aer. Jag blir gammal, gammal.

Han raeckte armen efter Luitgard, och hans roest blev varmare.

--Du skall saetta dig haer, Luitgard, som du brukar, naer allt aer vael
mellan oss. Haer i min stol, sa att jag far ha huvudet i ditt knae. Bara
medan vi spisa, min broder konungen och jag. Hos dig aer lugnet. Du goer
allt gott och ljust omkring mig. Sa, nu aer det, som jag vill. Nu sk