men vael en mild och fast oenskan att lindra de
plagor, som taerde honom. Slutligen fick hon honom med sig ut pa den
stora trappan. Nedanfoer fyllde vagorna luften med brus och staenk.

--De doedstankarna, vad de goera allt foervaent och svart! sade han och
stoedde fingrarna pa hennes goerdel. Men en krigare, som klagar! Nej.
Marsk, lat saetta ut batarna. Och staem sa manga riddare, som du kan na
med bud, att naesta soendag foere maessan moeta mig vid Nykoepingshus. Jag
vill aennu en gang se dem samlade omkring mig.

22.

Foeljd av endast nagra fa ryttare anlaende Magnus obemaerkt till
Nykoepingshus. Han ville icke genast bli igenkaend utan sjaelv oevertyga
sig, hur brodern hade det.

Han lindade manteln ett varv om hakan och nacken, och handen darrade en
smula vid tanken pa det foerestaende moetet. I trappsmygen hejdade han sig
ett oegonblick, ty doerren stod pa glaent till borgarestugan. Smasvennerna
traette daer inne.

--Blygs att skryta oever din egen matmors gunst! loed det fran ena sidan
av bordet.

--Skryta? Det skulle du nog ocksa kunna, om du hade mod att sjunga ut,
kom det fran andra sidan.

Magnus stoette upp doerren.

--Vem tala ni om? fragade han. Hur vaga ni?

En av svennerna, som upptaeckte riddarsporrarna, vinkade at honom.

--Kom med, skall du fa se nagot, sade han och foerde honom oever golvet
till en lag doerr. Haer i jaernbeslaget ha vi plockat bort en av nitarna,
och du kan titta i halet. Vi bruka sta haer och se pa.

Fran faengelset innanfoer hoerdes en kvinnoroest och bullret av en baenk, som
foell i golvet. Magnus boejde sig och sag in genom halet.

Det var en stor vaelvd tornkammare utan sol med vindoegat mot norr.
Valdemar satt mitt i rummet vid ett bord, som var dukat och broedat och
rett med nagra skalar och ett dryckeshorn.

Som det blivit honom foerbjudet att ha nagot eggjaern i sin naerhet, hade
han pa laenge varken skurit skaegg eller har. Bada vaexte fritt och yvigt.
Fast aennu knappt oever femtio ar, var han mycket vitspraengd. Daerfoer sag
han ut som en gubbe, men ansiktet var aennu lika friskt med samma faerg av
skaera rosenblad.

Olyckorna hade blast foerbi oever honom som tomt vaeder. Faengelseluften
hade icke astadkommit annat, aen att han blivit frusen och satt i en lang
djurfaellsrock. Den hade den vita farullen utat och var fasthallen om
livet med ett stickat roett band. De stora, men tarvliga tofsarna haengde
aenda ned pa golvet, daer ett halvaetet broe