lar av hans kropp. Det var ett nytt slag av maen. De sloeto sig omkring
honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta oever sina aembeten.
Lagmaennen, som nu voro hans talmaen och icke folkets, raeknade pa ett bord
upp hans andel i indrivna boeter. Fogdar och bryter kommo med raekenskaper
oever skatterna, och saendemaen och andra utlaendska herrar skyndade fram
foer art moeta riddarkonungen i Norden, den frejdade och fruktade.

Men laengst ned vid doerren stod i kedjor en vitharig gubbe, foerkrossad,
oigenkaennelig, med vassa drag och sammanbiten mun. Rocken var flaeckig av
moegel. Fuktig faengelsejord satt kvar under sandalerna. Det var den
aldrige Algot Brynjulvsson, och kedjorna skallrade, medan han raeckte
fram ett brev.

--Det aer fran min son Brynjulv, skarabispen, sade han med lag roest. Goemd
i ett kloster ber han dig foerlata all den skam var slaekt har dragit oever
dina lagar.

--Aer det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de
norska fjaellen! svarade Magnus och lade brevet at sidan. Dina andra
soener nar jag.

--Dina forna lekbroeder, dina ungdomsvaenner...

Roesten svek den gamle, och bortvaend kroep han ihop i vran med haenderna
framfoer oegonen.

Men en av vakterna skoet undan locket fran en traelada, som halvt var
fylld med kryddor, och lyfte upp ett huvud.

--Haer, gubbe, ser du huvudet av Karl Algotsson, den gladaste av dina
barn. Aennu aer han lika roedaktigt moerklagd i skinnet.

Magnus staellde sig vid vindoegat.

--Angrade han sig, naer han omsider blev gripen? fragade han och sag
blint ut i luften.

--Nej, herre. Det var vid Lindoe, som vi togo honom efter hans trotsande
aterkomst fran Norge, och han sjoeng en munter nidvisa om kung
Kittelbotare, aenda till dess...

Vakten gjorde ett hugg genom luften med handen.

Drottning Helvig hade tillbakadraget stannat uppe vid tronen, en baenklik
uppbyggnad med trappsteg och sma bagar och torn, spiror och korsblommor.
Allt var guldbelagt och oeversallat med aedelstenar, och dynorna voro
gulddragna med baldakin. I sin moerka draekt maerktes den tystlatna
drottningen knappt bredvid en sadan prakt. Foer att icke aegna hela sin
uppmaerksamhet och hyllning enbart at Magnus, maste saendemaennen
paminnande viska till varann:--Daer kommer hans drottning.

Naer hon maerkte, att Magnus droejde vid vindoegat, drog hon sig smaningom
ned genom salen, aenda till dess hon stod bredvid honom. Kaerlek lyste
icke ur hennes lugna oegon,