n sak. Han hade ett svins
sma maenniskooegon, och huden rynkade sig till ett leende.

--Vem ser inte ledstjaernorna, som de aero, utsatta av gycklaren daer ovan!
Till och med jag kan se dem och ga omkring och saega mycket vackert om de
stjaernorna. Aennu kan jag skaenka dig ett sista proevoar pa jorden, men pa
ett enda villkor. Sla ned vad du har byggt, och angra dig! Eller vill du
hellre... Han smoeg fram handen.--Vaelj nu sjaelv.

Magnus kaende, hur plagoanden boejde sig oever honom, och allt ville han
avsvaerja och sla omkull, foer att icke samma kval ater skulle begynna.
Men aenda utropade hans laeppar hoegt och tydligt:

--Sa tag mig da, Satan!

Genast vid de fem orden loeste sig hans foerlamning, och han andades in
den friska sjoeluften.

Drottning Helvig stod redan i torntrappans doerr och vaentade undergivet
och stilla. Han steg upp fran baenken framfoer klockorna, och hon stroek
oemt och lugnande oever hans huvud.

--Hav talamod med mig och mina syner, sade han. Satan var den
enfaldigaste av aenglarna, den som hade mest av maenniska inom sig. Han
foerstod icke Gud. Daerfoer blev han nedstoertad till sina gelikar. Jag
foerstar blott inte, varfoer han mister sin makt, just naer jag svarar: tag
mig! Men kom, kaera drottning. Vi ha ingen tid att spilla pa en sjuklings
anfall. Dagen aer full av goeromal, och jag skall ut pa faerd. Jag maste
aterse min broder aen en gang. Den hedrade kung Ladulas far soeka upp en
hatad fange foer att sjaelv fa frid. Nyss har jag befallt, att han skall
saettas i straengare faengelse. Jag far ju taenka pa vad som kan ske, om jag
faller ifran. Hur baer han nu sitt oede, ett storordigt barn som han aer
med alla sina synder? Lider han som jag? Har han blivit gammal och
livstroett?

Fran sin oeborg styrde Magnus hela landet. I nedersta tornvalvet goemdes
skattkistan och regalierna. I valvet ovanpa lago raekenskaper och
handlingar packade aenda till taket. Oeversta rummet, som han nu hastigt
gick igenom med sin drottning, var ett kapell. Daerifran kom han ut i en
loftsal, som var byggd av trae som ett skrin pa ett undre stenhus.
Vaeggarna, klaedda med vaevnader, hade knappt manshoejd, men det spetsiga
ryggastaket lyfte sig som en kyrka. Allt, aenda till bjaelkarna, var daer
taeckt med skilderier i guld och faerger, fast moerkt av roek.

Som han blev synlig i doerren, haelsades han av rop och ett hundratal
lyfta haender. Haer vaentades han av sitt rad och de foernaemsta, som voro
de