sta, som med locket uppslaget nyss blivit nedsatt
framfoer altaret hos hans grabroeder i Stockholm. Han hoerde, hur de
kallade honom en stor konung och hur boenderna, som hade burit honom,
graeto och klagade.

Men sa gingo de sin vaeg, och Satan kom fram till kistan, hjulbent och
vaggande. Han var icke stoerre aen en halvvuxen gosse och alldeles luden
utom pa de moerka haenderna. Det mjuka tassandet hoerdes knappt, men klorna
kraspade mot stengolvet. Den hemske maenniskoplagaren vek i saer hans
skjorta och stack in handen mellan revbenen djupt i broestet och tog i
hjaertat och kaende pa det. Smaningom knoet han handen hardare om det och
hoell fast det liksom foer att proeva, hur det var beskaffat. Det kunde
icke sla laengre utan stod stilla. Vart oegonblick vaexte det fruktansvaerda
kvalet.

Skulle det fortga sa i evighet, fast bara en timme framat syntes honom
omoejlig att uthaerda? Han ville skrika, men luften floeg utan ljud genom
halsen som genom en floejt utan munstycke.

Da foersoekte han att blunda. Men tvaers genom de blodroeda oegonlocken sag
han, att han redan lag nere vid svavelsjoen i doedsriket. Kanske hade det
foerflutit mansaldrar sedan han levde. Han visste det icke. Han maerkte
endast, att rummet, daer han befann sig, paminde om en frustuga uppe pa
jorden. Skillnaden var bara, att svavelfloden vaellde fram oever golvet
och att det silade blod och tarar genom taket och att det fanns bade maen
och kvinnor. De sutto uppkrupna utefter vaeggarna som arbetande kvinnor,
men likbleka och nakna, och synade naersynt var droppe, som foell i deras
hand fran taket. Det var foerbannelsen oever dem, att var synd blev nagot
helt foer sig utan foerklaring och utan sammanhang med annat, liksom
taggen i fingret sitter loesryckt fran busken. Den, som hade draept,
mindes icke varfoer utan hoerde bara doedsskriket. Den, som hade svikit,
sag bara den bedragnas foertvivlat stirrande ansikte. Och var och en sag
allas pina utan att kunna gloemma sin egen.

--Brodersvikare, manbedragare! laespade Satan och tungan foell sluddrigt
ut mellan betarna. Hur vagade _du_ tala om lagar?

Han slaeppte foer ett oegonblick sitt tag, och Magnus aterfick andningen,
fast darrande av fruktan, att handen ater skulle slutas om hjaertat.

--Ett aer att se ledstjaernorna, frestare, och ett annat att sjaelv kunna
foelja dem.

Satan runkade och kastade en smula pa huvudet, som mycket kloka bruka,
naer de taenka pa nagot och tro sig saekra pa si