emd,
men Birger Jarl laet braenna upp den.

--Jag fragar inte efter oeden utan efter laera.

--Detta skrev han, herre, bland manga andra fromma tankar. En god
gaerning, som ingen vet om, aer en glaedje oever all glaedje. Foersoek blott en
gang, och du far svart att sluta. Om jag dricker av ett friskt vatten,
laeskar det mig inte mindre, om ingen ser pa. Det goda skall loenas med
ont foer att tindra, men aer da en sadan loen sa ond? Onda maenniskor klaga
alltid oever andras ondska. De se sig omgivna av foersat och falskhet.
Bliv sjaelv god, sa hittar du ingenting ont.

--Och den laeran vill du goera till din.

--Sa langt en vaerldslig krigare foermar. Aer det dig emot, sa straffa mig.

Det hade boerjat ljusna i kyrkan, och Magnus fattade Tyrgils om huvudet,
sag laenge pa honom och kysste honom pa bada oegonen. Slutligen sade han:

--Om nagonsin ett ont vederfares detta huvud, da vill jag kalla det en
skam att vara svensk foedd... Lat haemta hit min son, min aelsklingsson,
han, som skall rada efter mig, att jag far laera honom lyssna till en
sadan man.

Nagra av jakobsbroederna gingo bort och haemtade den lille Birger, som
knaeboejde vid ett av de oeversta altarna. Vakan hade gjort honom aennu
blekare. Han tassade mycket fort oever golvet och litet krokig. De
irrande oegonen tycktes saega:--Jag aer mycket, mycket aeldre aen mina ar.

Magnus oeppnade armarna foer att taga mot honom, men de sjoenko igen, och
han stoette gossen haeftigt och omilt ifran sig.

--Det ljusa haret, de ljusletta kinderna, stammade han och vaerjde sig
med handen. Att jag inte har sett det foerr. Och honom har jag aelskat som
min oegonsten. Min samvetsangest goer mig ploetsligt klarsynt. Sa lik
Valdemar som barn... bara inte lika frisk och fager! Jaemt foerfoeljde mig
Valdemar i mina tankar. Var afton sag jag honom framfoer mig i moerkret i
sovstugan, naer jag straeckte armarna efter Helvig. Det aer daerfoer han gar
igen i min son. Led bort gossen, foer undan honom, saeger jag! Fortare,
laengre bort... sa att han inte hoer, vad han aennu inte foerstar. Vad skall
det bliva av det barnet, avlat i samvetskval och klokenskap utan kaerlek?
En dare, men inte en soloegd som Valdemar? I det barnet kommer jag att
straffas. Jag ryser foer att taenka framat. Foer Guds skull, mina vaenner,
hjaelp mig, hjaelp mig! Den smaertan som jag har i broestet haer, den
vandan... Och den beska smaken i min gom... Den sjukan lindras baest med
handpalaeggning, handp