alaeggning av medlidsamma maenniskor. Jag vill er
intet ont. Tag upp mig i ert broedraskap.

Tyrgils log vemodigt.

--Du i vart broedraskap! Ja, du har blivit oss en voerdad fader, en
riksbyggare och ordningsman och en riddare utan like sedan mannaminne...

Konungen gick angestfullt uppat koret, foeljd av de andra, och fortsatte
att tala, ibland haeftigt tvaertystnande foer att lyssna pa honom, ibland
utan att hoera pa.

--Ja, jag har oekat kyrkans domsraett, friat hennes gods fran skatt. Och
haller jag inte nu pa att bygga ocksa at grabroederna i Enkoeping! Foer
frikoepande av mitt kors till Heliga graven, mitt loefte vid Hova, har jag
lagt av silver... Nyss skaenkte jag bort tre korkapor och ett ciborium av
elfenben... Jag har inte laengre nog foer egen hovhallning. Jag har givit
langt oever mina tillgangar.

--Oever sina tillgangar kan ingen giva, svarade Tyrgils, hela tiden med
samma sorgset lugna staemma. Magnus, ett haenryckt hjaerta kan du inte
skaenka.

Konungen ryckte otaligt svaerdet ur baeltet och lade det ifran sig i
foerdjupningen pa altaret.

--Du saeger alltid rena sanningen, min frisprakiga marsk. Jag duger inte
till en jakobsbroder. Med alla mina folkungamutor star jag haer fattig
som en tiggare. Svaerdsfaestet hettade under fingrarna. Jag boerjar tro pa
sagan, att det kan falna bort till aska i en oren hand. Mitt gamla
riddarsvaerd, haer skall du ligga vael foervarat och vaenta in din tid. Ni
aero manga nog att maka stenskivan oever det nu genast.

Maennen grepo fatt i stenskivan och tryckte skuldrorna mot kanterna.
Mullrande gled hon tillbaka pa sin raetta plats oever altaret.

Tyrgils stoedde sin herre under armbagen och torkade oever hans panna.

--Ha ni kaent, vad det aer att aldrig sova utan droemmar? fragade Magnus
och fortsatte att ga framat oever golvet. Att mitt under gaestabudet se
blodflaeckar pa duken och tarar i skeden? Aennu ett langt ar, det haerdar
jag inte ut. Den nymurade kyrkan haer utan gravar tycks er tom och glad
som en sal. Men haer, just haer, daer jag star, skall snart jag baeddas ned.
Det blir baettre da. Mitt namn skall aenda inte doe med klockljudet. Och
jag skall samla er omkring mig, alla, alla, mina riddare, mina
stormaen... du sjaelv, Tyrgils. Det skall bli haell vid haell aenda till
troesklarna och oever hela holmen... Mitt hjaerta drar ihop sig, och jag
kan knappt andas. Jag aer sjuk, min marsk, och jag har helsot. Laenge har
jag redan kaent det, fast jag ae