de foersona. Smaningom blev luften lik skinande guld,
och pa gator och kyrkogard vaendes alla ansikten uppat, haenryckta,
beundrande, sjaelva upplysta av skenet.

Nattvandrarna pa murstaellningen fortsatte fran stege till stege, fast
med baevan, naer de sviktade. De laengtade att komma hoegre och hoegre. Det
foerefoell dem, att guldvalvet delade sig oever dem, sa att de sago upp i
kretsande himlar, som oupphoerligt oeppnade sig foer nya och hoegre aenda upp
till den rundel av vingar, daer tre eldslagor hoprunno i ett vitt och
stilla ljus. Och foer ingen var det eviga, haerliga ljuset skoenare aen foer
den, som hade foeljt moerksens stigar och laenge sett nedat.

Midsommarvakan sken in i tomma saengar och vidoeppna stadsportar, hur
laenge natten aen skred framat. Till och med de kungliga fruarna och
froeknarna syntes emellanat pa torntaket.

I gramunkarnas kyrka daeremot var det moerkt. Blott nagra enstaka lampor
brunno oever de sma sidoaltarna, daer de blivande riddarna lago foersaenkta
i boen. Pa hoegaltaret, som hoell pa att siras med uthuggningar och sma
pelare, lag stendisken skjuten at sidan. I mitten var en lang
foerdjupning foer reliker.

Kyrkvaktaren hoell bara en liten sidodoerr oeppen. Sa snart ett stoerre
saellskap naermade sig, skoet han igen den. Men da och da slaeppte han in en
vandrare, som gjorde ett saerskilt tecken. Det var jakobsbroederna.

De hade redan staellt upp sig i en ring nederst i kyrkan och voro
omoejliga att kaenna igen i skymningen. En efter en steg in i ringen och
predikade oedmjukt och sakta, fast med flit aenda sa pass hoegt, att det
alltid kunde hoeras av de bedjande riddarna.

Efter en stund tryckte en stark hand befallande upp doerren.
Riddarsporrar klingade vid de fasta och tunga stegen. Den nykomna
stannade styv och rak som en jaernbild med fingrarna utbredda pa
svaerdskorset, och en stark doft av roekelse slog ut fran hans klaeder.

--Vem aer du? fragade marsken och gick emot honom.

--Den herre i eget hus, som i morgon utdelar riddarslaget. Men du, min
marsk? Om vem predikas haer i en hemlig krets av sammansvurna?

--Om en fattig predikare, som hette Jakob och satt fastkedjad vid vaeggen
i dina faeders gard. Det utstroemmade ett sa kaerleksfullt och varmt sken
fran honom, att det blev ljust och gott, var han steg in. Hans utplagade
kropp kom aldrig i nagot helgonskrin. Ingen vet var han vilar. Allt, som
fanns kvar, var nagra skrivna ord pa vaeggstocken. Den blev laenge go