kyrkogarden utropades med jaemna
mellanrum Sankta Klaras namn, var gang haelsat med basuner, och sjaelva
sommarnatten tycktes lik en rosig och ljuv kvinna, som sloet jorden i sin
modersfamn. Hoejderna omkring stroemmen och fjaerdarna sjoenko mer och mer
undan i roedaktigt toecken och kunde knappt skiljas fran luften. Men var
kare, som med sitt glitterstim ilade fram oever Maelaren, lyste upp oanade
sund och vikar med moerka holmar och vassar.

Ett sus av sang och jubel steg fran staden. Hantverkarna kommo fran sina
olika gator med loevkransade helgonfanor. Baeltare och remslagare,
skinnare och fatmakare, gulddrivare, paerlstickare, svaerdslipare, alla
hade de sitt saerskilda helgon och sin saerskilda sang. Vilken surrande
munterhet, vilket dansande, vilket ovaesen av fidlare och pipare--och
aenda foerbands vart ord, var handling med tankar pa det, som lag bortom
stunden! Skeppsmaennen, som nyss fatt sin gudspenning i lega, korsade
sig, innan de gingo in hos tavernaren. Och foersta kannan gaellde
Gudsmoder. Fiskarkarlarna fran Soedertoern, som salt ut allt, vad de hade
med sig pa skutorna, kommo med Sankt Botvids fana, trummande pa tomma
tunnor, och staellde sina foersta steg till det lilla kapellet vid
stadsporten. De vandrande gesaellerna drucko varsamt vid brunnen, foer att
icke vattnet skulle orenas foer andra toerstiga gesaeller. Och de aktade
sig att missbruka heliga namn foer att icke locka de yngre till en sadan
osed. Vilken andaktsfull och glad tillit oever allt det dagliga i en
vaerld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och
hoegtidlig mening och sjoeng hans lov i hantverksstugan och bondgarden
likavael som i klostret. Hur utvalda och trygga kaende sig icke dessa
maenniskor, som till och med i tyget pa sina klaeder hade slagit in var
tolvte trad under averop. Vaxljuset framfoer vaggan och baren hade det
blivit laest oever efter kyndelsmaessans ljusgang kring kyrkogarden. Saltet
hade blivit signat pa psalmsoendagsmorgonen under pilgrimernas gulnade
palmkvistar fran Rom. Helvetets bal danade nog under gravarna, och borta
pa sandasen skymtade groparna sedan helge torsdag, da haexmaestarna haft
fullt upp att skoeta. Men pa akrarna syntes kors vid kors med den
doedsbleke, fastnaglade fraelsaren. Pa de tjaerade, brunsvarta ladorna, daer
saeden skulle vattenstaenkas pa varfrudagen, blaenkte mariabilderna. Det
fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke
anger och bot kun