pa dem. Nu aer det lag pa
allting, Yrsa-lill. Jag far inte en gang sla knogarna i bordet och
sjunga ut om konungen, foer da blir jag utesluten ur foersamlingen. Men
det goer ingenting, Yrsa-lill, bara jag har dig. Med flit och straevsamhet
ha vi redan hunnit langt, och jag aer den lyckligaste av maenniskor.

Hon fortsatte att smeksamt stryka oever det stora huvudet, som hade mist
sina svarta flaetor.

--Jag tror sa fast, att allt skall ga oss vael.

--Du vet, varfoer jag traelar.

--Vi ha redan tva marker silver i kaellaren.

--Det raecker inte... Men om nagra ar har jag samlat sa mycket, att jag
kan koepa oss ett gravstaelle pa solsidan om Sankta Klara. Det aer ocksa
foer tanken pa det koepet, som jag straevar. Och sa har arbetet blivit mig
en sadan glaedje.

--Vem kunde ha trott det om Gistre Haerjanson.

--Jag var en ond maenniska da, daerfoer att ingen gjorde mig annat aen ont.
Signe Gud den vaelmenande Valdemar, som skaenkte mig dig till aerlig
hustru. Han gav mig ingen lag att lyda, men det, som var baest foer mig,
frid, hem och nagot att omhulda. Och daerfoer blev jag god.

Gistre sag upp och tillade:

--Sjaelv fick han den tyngsta arvelotten. Yrsa, Yrsa-lill, du kan tala
frimodigt till mig. Jag aer inte missundsam. Taenker du aennu pa honom?

Ett oegonblick droejde hon med svaret som foer att reda ut sina halvgloemda
droemmar. Hon fick ater nagot soemngangaraktigt oever sitt vaesen.

--Nej, sade hon lugnt efter en stund och hade redan nyfiket vaent sig at
gatan till.

Pa andra sidan haengde skomakardoettrarna oever den nedslagna bodluckan foer
att komma at att se pa de kungliga fruarna och froeknarna, som just gingo
foerbi. Magnus' lilla dotter Rikissa, som skulle vigas till nunna i det
nya klostret, gick redan hoeljd i ett vitt dok, men hennes syster
Ingeborg, som var lovad at Erik Menved, skrattade av foertjusning, var
gang hon snavade pa sin langa rock. Mellan sig hade de Erik Menveds
lilla syster Maerta, som redan haemtats foer att fostras till drottning at
den svenske trontagaren. Men hon ville icke halla dem i handen, hur
ivrigt de bado, utan sag fran den ena till den andra litet fraemmande
och kyligt. Bakom henne kom den hoeftsmala drottning Helvig, fager,
saktmodig och skygg, som en hustru at Magnus maste vara. Och hon maerktes
icke mycket bredvid sina muntert bullersamma fraender fran Holstein. Herr
Svantepolk, som hade en jaettehoegt vajande groen fjaederbuske pa stalhuvan,
ledsagade henn