m, sa att han finge jubla och kvida i samma rop. Kyrkan,
kyrkan och hertigen, det var det enda, som han fick tjaena. Under kapan
kaende han det hemliga brev, som han foerde med sig fran honom till Fulco,
men ocksa hjaertat, som slog med hastiga slag sa att broestet icke kunde
andas. Han drog ned huvan, sa att endast den smala hakan och de vita
taenderna ibland skymtade fram i solskenet, och han knoet haenderna.

--Glimma, sade han, och han stod nu alldeles bredvid henne. Du aer farlig
foer maen. Du aer fruktansvaerd, daer du star, och jag skulle lyfta upp dig
och baera dig med mig, om jag inte vore foedd att sarga mig. Men hur skall
du nu fa veckorna att ga, Glimma, naer konungen laemnar dig foer sa laenge?

--Det vagsamma lockar mig, svarade hon med en foervanad blick.

--Vad aemnar du da vaga?

--Speja, halla vakt, skicka bud pa bud till honom, medan han aer borta.
Sa laenge jag aer levande, skall jag halla lyktan mot hans fiender, sa att
de maste sitta lika stilla som hans vaenner. Baer fram det svaret till din
herre.

--Glimma, det aer ett ljuvligt namn! viskade munken. Jag ryser foer att se
en maenniska ha mod att sta sa fylld av levnadslust och lycka.

Men foersaeljarna omringade henne, och han traengdes in bland spelmaennen,
daer Gistre Haerjansons harpa klagade. Fulco kom just pa vaeg till salen,
och Martinus smoeg hertigens brev under hans baelte.

--Fader, haer skriver han och foerebrar dig straengt att du i en sa
aengslig tid har skickat konungen ur landet. Sa maste en riddare tala.
Men vi andra, vi vaelsigna dig foer att du skaffat hertigen fria haender.
Han kommer att bli herrarnas herre och kyrkans lydiga son. Nu mognar
skoerden.

--Om inte Glimma later frosten glimma. Hon aer faran.

Munken svepte om sig kapan och drog sig intill vaeggen.

--Hon skall ga bort ur drotthuset, mumlade han. Hon skall bli tyst och
stilla, om det ocksa kostar mitt liv och jag aldrig far nagon loen. Det
var inte nog att stroeva kring med nagra yra svenner foer att roeva en
fana.

Han foeljde med in i salen, och Glimma kom ocksa i doerren.

Valdemar stod framfoer Folke Filbyters skattkista, som han foerde med sig
till de olika kungsgardarna och som natt och dag omgavs av vakt. Locket
var uppslaget, och daer lago de dyrbarheter, som hade samlats under
slaektled efter slaektled, aen genom ospard moeda, aen genom svek, aen genom
vapenbragder.

--Herre, boerjade Fulco, en botgoerare skall ga barfota och torftigt klaedd