uta sig till den glada skaran, stodo foersagda och vaentade pa avstand
med sina pasar pa ryggen.

Glimma sprang ut pa trappan, lockad av allt mellan himmel och jord, som
kunde fresta. Blodet sjoeng av levnadslust och haelsa, och livet yrade foer
hennes oegon som luften pa en het vardag. Hon hade icke givit sig tid att
pataga skoenhetsperuk och hoegtidsklaeder. Pa foetterna hade hon ett par
roeda halvstoevlar. Det rika bruna haret haengde utslaget oever den bruna
rocken, och hon kastade haenderna bakat, sa att tyget slog upp fran de
nakna armarna, som hade gropar vid armbagen. Koelden kaende hon icke.

Foersaeljarna rullade upp hela regnbagar av tyger och klaeder.--Koep groent
tyg, merkuriusstjaernans faerg, ger tur i spel! Nagot foer dig, Karl
Algotsson. Men foer dig, Glimma, skoena haerliga Glimma, foer dig duger bara
det yppersta. Haer har du en trad ur Sankta Klaras taecke. Botar foer roeda
och rinnande oegon. Betaenk, du blir ensam nu och sorgsen. Eller hur
behagar dig denna saracenska rock och detta skrin fran Damaskus? Kaenn
sa det doftar. Blommor mitt i vintern. Kom och koep! Koep kamelintyg, som
legat en natt pa Eskils altare i Sigtuna. Vaxflaeckarna aero kvar. Haer aer
droppar foer dina smataernor, om de ha trasiga taender. Koep alfkors, smidda
under tre torsdagsnaetter av silver fran nio olika hall. Min salighet pa
att det aer sant. Koep hubertusnycklar! Koep abraxastenar fran det
egyptiska landet! Kom hit och se. Det aer skrivet demoner i dem,
maenniskor med ormhuvud. Med en sadan pa fingret kan du ta emot en
askstrale i handen och kasta den ifran dig, som en istapp. Kom och koep!

Glimma trampade och trampade av iver med de sma roeda halvstoevlarna,
jublande oever att sta omgiven av sa manga bedjande maenniskor. Hon ville
aelskas, synas, glimma.

Martinus hade traengt sig in mellan askadarna och kunde icke rycka sina
oegon fran Glimma. Han naermade sig henne som i en droem. Smaningom kom han
aenda fram till henne. Vilken omaetlig salighet att fa ga ut med en sadan
foeljeslagerska i vaerlden, om ocksa med en tiggarstav. Men han hade doemt
sig till sin svarta kapa och till att offra sig foer hertigens sak.
Alltid brottades han med sig sjaelv utan foersoning. Hans sjael irrade ater
pa braddjupet vid helvetets rand, daer han hoerde bade djaevlarnas skrik
och tronernas koerer. Han oenskade, att demonerna skulle sno ett rep om
honom och Glimma och binda ihop dem med mun mot mun och haella brinnande
beck oever de