t jag nagon tid har taenkt alltfoer litet pa den kvinna, foer
vars skull jag i min ungdom red pa aeventyr.

--Har du talat med Ingrid? vagade Folke kasta fram och bleknade oever
sitt mod.

--Ja, min son. Nyss mellan nonan och aftonsangen, innan systrarna gingo
att foerhaerliga aenglaskarornas jubel oever Guds moder, fick jag traeffa
Ingrid vid talporten. Jag befallde henne att goera sig redo. Goemd i
haerbaerget skall du i morgon pa avstand fa se en skymt av henne, naer hon
rider bort till sin blivande husbonde. Sedan skall hon bo i ditt hjaerta,
och du skall spaenna kaerlekens dagglittrande spindelvaevar oever ingangen,
sa att vaerlden inte kan se dit in.

Folke stirrade foerskraeckt pa honom och traedde fingrarna genom skaegget
som foer att slita det fran hakan. Men brodern viskade till Valdemar,
medan han hjaelpte honom fran haestryggen:

--Foer dig gaeller det nu att fa herr Svantepolks vaerdskap att raecka sa
laenge som moejligt. Foer mig? Jag maste under tiden hjaelpa min broder. Ses
vi aldrig mer, sa ha vi atminstone glada minnen att taenka pa, herre.

Han tog Folke med sig och ledde ut haestarna. Valdemar satte sig oeverst
vid bordsaendan och tog foer sig med en hungrigs matlust och toerst. Han
sag lika ung ut, fast roesten hade blivit litet hardare, loejet litet
bittrare, och fast ena kinden hade ett langt aerr efter ett hugg. Daerfoer
att han aldrig graemde sig oever nagot, samlades inga ofriska vaetskor i
hans adror. Men manteln var urblekt pa axlarna och trasig i kanterna.

--Haell i at konungens broder, roett vin eller blankt, allt efter tycke,
befallde herr Svantepolk svennerna.

Sa fort Valdemar hade toemt en kanna, begaerde han en ny. Under tiden
boerjade han tala med riddarna, som drogo sig litet at sidan fran honom.

--Doeden har gatt fram bland fraender och fiender, sade han. Gamle Fulco,
som kroente Magnus, och min broder Erik, som raeckte honom
kroeningssvaerdet, vad fingo de foer sin iver! Bada aero doeda. Och Erik
Klipping, som aen var mot mig och aen med, fick mordstoeten i Finderups
lada. Min drottning aer doed, och doed aer ocksa... hon, jungfrun, som jag
foeljde till landamaeret i det vackra vintervaedret. Snart blir det visst
bara jag, som lever kvar och faerdas kring naestan som en skogsridare.

--Hur vagade du dig aenda hit? fragade herr Svantepolk med en glimt av
hemlig beundran. Vet du da inte, att Magnus, var store konung Magnus,
har skickat ut ryttare foer att taga dig?

--Jag