bland dem var en
ung aenka, som hette Luitgard.

Hon var blaaktigt blek med svart har och en liten skuggning pa den tunna
oeverlaeppen. Halsen och haenderna voro vael magra, men oegonen blaendande.
Och hennes blekhet framhaevdes vackert av den veckiga svarta draekten. I
handen hoell hon ett ridspoe.

Han stralade upp, genast som han fick se henne, och utan att fraga sina
vaerdar, inbjoed han henne gaestfritt att stiga in till maltiden och sla
sig ned vid hans sida. Att intaga platsen bredvid honom pa baenken syntes
henne foer hedersamt, men hon satte sig pa en pall nedanfoer honom. Hon
roerdes oever att finna sin forna konung i en sadan torftighet och
foernedring, fast han uppenbart foerlustade hela saellskapet.

Da maltiden hade fortgatt en stund och munterheten var som stoerst, hoell
herr Svantepolk upp ett brev oever bordet. Han var den enda som hela
tiden foerblev lika allvarlig.

--Valdemar, nu har du gaestat oss en hel vecka utan att vi varken ha
kunnat fa dig haerifran eller faengsla dig. Och sjaelva ha vi inte heller
kunnat rida var vaeg eller foerfoelja klosterranarna, eftersom de stulo
alla haestarna. Nu maste det bli ett slut. Haer aer en befallning fran var
store ordningsman och konung, var vaelgoerare, att du skall tagas och
inspaerras. Ingrid och Algotssoenerna ha sluppit undan at Norge till, men
hela den andra sista skaran av ditt vilda anhang har han redan i
galgarna. Han aer knappt en dagsresa haerifran. Vi bedja dig daerfoer att
laemna oss och inte utsaetta oss foer haendelser, som kunde soela vara
skoeldar.

--Med resan aer det inte bratt, svarade Valdemar. Och aennu en gang fragar
jag, om det inte finns nagra spelmaen haer i garden?

Men fru Luitgard slog dristigt med sitt ridspoe i bordet.

--De elaendiga! Har du inte nog pa dem? Jag har bara tre ridsvenner med
mig, men jag ber dig, herre, att foelja med oss. Och naer en kvinna ber,
svarar kung Valdemar ja.

--Ja, svarade han klingande och kysste henne pa aermsnibben och pa
haenderna, glad oever hennes naerhet. Han sag ingen annan, och salen skulle
ha blivit tom och kall, om hon hade gatt.

De broeto upp efter maltiden, men han gjorde sig ingen bradska. Hon
beraettade, att det var lang vaeg till hennes gard, och de foerkortade
timmarna med att radgoera om vad som var klokast.

De redo raskt framat. Naer det blev stjaernklart, upptaeckte de, att de
naermade sig en stad. Pa vaegen syntes en lang rad av facklor, spjut,
lansar och hoprullad