ater i rustningen.

--Att jag har talamod att hoera er, elaendiga spakarlar, som jag i grund
foeraktar! Att vidskepelsen sitter mig sa djupt i blodet! Sak samma.
Fortsaett! Jag har vael andra barn aen flickebarn. Jag har ocksa soener.

--Jag ser, jag ser, sjoeng den gnaellande staemman. Jag ser doeda unga
kroppar, och din aenka goemmer sig av fasa. Allt ont, du gjorde Valdemar,
skall ga igen. Men en av dina soener, en enda, vill jag aenda prisa
lycklig.

--Det aer Birger, min aelsklingsson.

--Nej, det aer din foerstfoedde, som redan aer doed.

Ryttaren red fram mot roekstoden med knuten hand, men hans roest stockade
sig, sa att han knappt foermadde mer aen viska.

--Erbarmliga gyckelspel! Och mitt ridderskap... Ser du ingenting mer?

--Jag ser, jag ser. Jag ser ljungande svaerd och hoer segerrop och
klockringning... Men daerom unnar jag dig inte att veta nagot. Gud
foerlate mig en sista gang foer min trolldom. Min kraft aer slut. Jag kan
inte mer.

Roeken slog ned i marken som ett regn.

Valdemar kaende ett par starka armar slutas om hans knaen, och ett stort
huvud tryckas mot hans sida. Det var skepnaden, som kastat sig ut ur
roeken.

--Min forne husbonde, viskade han, kaenner du inte igen din spelman
Gistre Haerjanson. Skenet foell nyss hitat ett oegonblick, sa att jag sag
dig. Hjaelp mig haerifran! Haer halls jag saemre aen en fange och far blott
livet skonat foer min svartkonsts skull. Men jag har blivit en kristen
man, Valdemar. Och Yrsa-lill... Jag vet inte, var hon lever nu.

Valdemar soekte i sin tomma rocksaeck och under klaederna.

--Smyg dig fort bort i moerkret och leta sedan upp din Yrsa-lill. Tag
ridspoeet haer. Det aer belagt med silver och med stenar och blir duktigt
betalt hos en guldsmed. Mitt aer det inte, men allting aer ett lan, din
kropp, ditt liv. Ett lan foer nagra ar aer till och med det stora stolta
Bjaellbo.

--Vem daer? fragade ryttaren, som hoerde roesterna.

--En man, som foerr var din konung och alltid foerblir din broder. Boej pa
huvudet!

Ryttaren satt oroerlig och tyst. Slutligen sade han:

--En dyster moetesplats foer broeder. Haer vitna sedan tio ar benen av
skaelmar, som ha tjaenat dig. Vore det inte moerkt, skulle galgarna skraemma
dig.

Valdemar gick upp pa kullen.

--Broestkorgarna knastra under foetterna som torra sall, sade han, och
fingrar och tomma skalar ligga kringstroedda. Aer det laemningar av mina
forna vaenner? Arma syndare, jag lovade er ett frih