e baner.

--Vill du aennu en gang goera mig till viljes, bad Luitgard, sa stanna vi
haer bakom kullen ett oegonblick och lata skaran taga foerbi. Vilka dessa
ryttare aen kunna vara, dina vaenner aero de knappast. Stackars herre, dina
vaenner haenga med rep om halsen.

Han grep henne om handen sa hart, att hon drog den tillbaka med ett laett
rop.

--Ser du den ryttaren, som viker ut daer ur raden? fragade han. Jag vet,
vem det aer. Jag kaende genast igen honom bland de andra. Det var pa honom
jag satt och vaentade dag efter dag i Vreta.

--Pa den farligaste av alla? Jag kaenner igen honom ocksa jag.

--Jag trivs inte med mig sjaelv, om inte jag gar ut, daer isen aer
skoerast.

--Men sa betaenk da, vad det gaeller. Han har ett hart hjaerta den
ryttaren.

--Det harda hjaertat kommer att bulta haeftigare vid moetet aen mitt.

--Och om han saetter dig i faengelse.

--Ja, sa sover jag inte baettre i sjaelastugor och haerbaergen.

Valdemar steg ur sadeln. Han kastade tygeln at svennerna, men haestarna
stroeko baklaenges, sa att han blev staende alldeles ensam. Han hoell aennu
fru Luitgards ridspoe, som han hade lanat under faerden.

Oeverst pa kullen flaemtade en gloedhoeg med sma lagor, och en skepnad roerde
i den och laeste besvaerjelser.

Ryttaren red, stor och svart, uppfoer kullen, och Djurkretsens
stjaernbilder stirrade oever honom med groenvitt eller roedaktigt blaenkande
oegon. Han blev stoerre och stoerre, ju hoegre upp haesten steg, och skoelden
och det tunga fladdrande taecket skymde natthimmeln.

--Har du allt faerdigt? Begynn! sade han.

Skepnaden vid elden gjorde en avvaerjande och bedjande atboerd och steg
sedan med vred hastighet mitt in i lagorna.

--Ja, en sista gang skall jag visa dig, vad jag foermar, du Satan i
riddarskrud, svarade han och stack haenderna i den brinnande hoegen. Han
stroedde ut elden omkring sig, och den droppade fran fingrarna utan att
sveda dem. De breda och osaekra stegen tydde pa, att han boerjade falla i
yrsel, och en vit roek omsvepte honom smaningom alldeles.

Det rasslade i ryttarens jaerndraekt.

--Jag vill veta om framtiden, om min kaera dotter Ingeborg, som jag har
lovat at Erik Menved, den unge.

Roeken stod nu rakt upp i hoejden som en fura, och ur toppen sjoeng en spaed
och gnaellig staemma:

--Jag ser, jag ser. Hon skall foeda elva ofullgangna foster och aldrig fa
omfamna en vuxen dotter eller son, och sjaelv skall hon foergas av sorg.

Det klirrade