etsrike, som inte
finns. Och ni foeljde mig. Det var ert brott. Hade jag inte nyss skickat
bort min lekare, skulle han fa sta och spela foer er hela langa
stjaernenatten. Det vore vael den enda heder, som jag hade kunnat visa er.
Jag aer en fattig ensam man och blir snart ett foeraktat stoft som ni. Vi
voro alla av de foerdoemdas skara, foer vilken ingen foerlossning finns. Men
jag far leda foer mina egna klagoord. De roera andras hjaertan mer aen mitt.
Det glaeder mig att se dig, broder. Aer du lycklig nu?

Magnus maestrade med haesten, som stampade och frustade under taecket och
jaernhuvan.

--Den fragan har du laert i frustugorna, Valdemar. Jag lever foer att
slita en hund. Det aer min heder. Men varfoer kommer du godvilligt till
mig?

--Foer att tala ut. Krypjakten bakom buskarna har slitit ut mina klaeder.
Och snart har jag inte ett goemsle kvar.

--Aer du fran dina sinnen? Du star ju ensam och vapenloes.

--Vapenloes aer ingen, som har svar pa tal. Jag kommer foer att gaesta dig
som i de gamla dagar, Magnus. Vaend om och foelj mig till ditt
Nykoepingshus, sa att du kan taga mot mig hedersamt med facklor kring
vaeggarna. Jag behoever vila ut en tid pa stoppade dynor.

Kullen hade smaningom omringats av de vaepnade maennen, som bestoert och
medlidsamt lyste pa Valdemar utan att haelsa. Men han gick fram till dem
och slog dem oever broestet eller armen. Den ena kallade han en svart
malm, som han nog skulle smaelta, den andra ett hjul, som han nog skulle
smoerja. Hur det var, blev det livligt i ringen, och ett par av maennen
erbjoedo honom sin rock och sin mantel.

Magnus vaende bort huvudet och red ned till en vagn, daer Bengt satt med
sina pergamentrullar.

--Jag kan inte moeta hans oegon, sade han, och inte laengre hoera den
vaelbekanta staemman. Vad loenar det att tala foernuft med honom,
solmaenniskan, som aldrig foerstatt moerkrets allvar. Allt, som var hans,
har han stroett ut pa vaegarna. Och nu kommer han, laettrogen, vapenloes,
med armarna i kors, foer att besegra mig med ord.

Bengt lutade sig framat och soekte bland rullarna.

--Du menar vael aenda inte...

--Jo, kansler Alltfoergod. Jag menar, att du skall leta fram det brevet,
som vi bada redan skrivit under. Det brevet, daer det star, att han skall
saettas in i skonsamt faengelse till sedernas foerbaettring. Pa Gottland
jaeser det. Och vad skedde inte nyss vid Vreta! Aen lever Valdemar! ropa
de oroliga i landet, naer de stoeta hop baegarna,