av lust. Finns det inga harpare och floejtare haer i garden? Aerligt
sagt, riddare, ert saellskap blir trakigt i laengden.

Herr Svantepolk satt utan att roera vid maten.

--Du gjorde baettre att soerja din foerlorade krona.

--Min krona aer mitt ljusa har, som varken granar eller vitnar. Den baer
jag, antingen jag sover pa silke eller halm. Hur mycket, som togs ifran
mig, har jag alltid mig sjaelv kvar.

--Vara svenner fa hjaelpa att passa upp honom, avbroet herr Svantepolk och
vaende sig bort. Vi kunna inte goera annorlunda. Vi aero noedda daertill,
fast vi aero hans vaersta fiender.

Kanna efter kanna blev inburen, och Valdemar talade oavbrutet och drack
foer sina vaerdar. Han liknade dem vid olika faglar eller blommor. Hans
oemotstandliga leende foertrollade dem smaningom, utan att de maerkte det.
Liksom kvaellen foerut flyttade de sig smaningom naermre och naermre, och
ater kommo taerningarna fram. Han spelade bort sitt svaerd och till sist
sin urfaergade mantel.

Dag efter dag hela veckan igenom satt han kvar pa samma saett i
haerbaerget. Utan att ha nagot att betala med, laet han passa upp sig av
sina fiender, som satte fram foer honom sina baesta anraettningar.

Ibland gloemde de sig, tryckte till och med hans hand och taevlade om att
fa fylla hans baegare. Det var isynnerhet naer han talade om forna
ungdomsdagar. Om han hade oraett eller raett fragade han lika litet
efter, som en svala fragar, om hon har raett att flyga.

--Aedla riddare, sade han, om man lever foer en enda sak, kan man bli
lycklig. Och jag har levat foer kaerleken. Men om Magnus, som hade annat
att utraetta i livet, hade varit tillraeckligt mycket maenniska att ocksa
taenka pa kaerlek, skulle foerbannelse och ve ha foeljt honom till hans
sista stund.

Det var en saellsam haendelse i Valdemars liv, att han satt daer utan
kvinnosaellskap. Stundvis kaende han oro och angest. Det fattades det
mjuka och lena i luften. Allting var hart, kantigt och tungt med lukt av
vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och
stickiga timmervaeggar. Icke heller var det nagon verkligt vaknande
haengivenhet, som lockade riddarna att stoeta mot hans baegare. Utan de
gjorde det, daerfoer att han var en sadan maestare i att foerstroe och roa
dem. Daerfoer trivdes de lika vael med honom, fast de voro hans
fiender.--Du har din visdom, broder Magnus, taenkte han, men jag har min
foer mig.

Det kom emellertid manga offrande till klostret, och