e fatta om hennes hand, ryggade hon ovillkorligt
baklaenges.

--Du maste foelja mig nu genast, bad han foertvivlad. Min broder vaentar
med haestarna.

Aennu visste hon icke, vad hon skulle svara eller tro. Hon drog
nyckelknippan fran portvaekterskans arm och pekade at honom, att han
skulle ga framfoer henne genom det moerka portvalvet, ty hon var aennu icke
saeker pa sina sinnen och fruktade att ha honom bakom sig. Men naer porten
gled upp och hon sag sa manga haestar och maen, blev hon ater den modiga
Ingrid Svantepolksdotter.

--Jag trodde sa visst, att jag droemde, sade hon och slungade
nyckelknippan med hela sin kraft i porten. Vakna, kaera systrar! Nu rider
jag bort med min brudgum. Aen leva Valdemar och hans vaenner!

Dimman skingrades foerst i soluppgangen. Alla haestar voro bortfoerda ur
stallet, och den stormande abbedissan maste skicka gangbud till Magnus.

Pa haerbaergets troeskel satt herr Svantepolk, gulblek, med skymfad
riddaraera. Ater hade det tempel, som han byggt at kaerleken, ramlat till
sand med alla sina himmelsstraevande spiror och korsblommor. Hans huvud
darrade, och hans tjaenare voro ivrigt sysselsatta med att tva honom och
klaeda honom i en anstaendig draekt. De andra riddarna voro samlade omkring
honom. Ovanfoer doerren glimmade pa timmergaveln klostrets maerke: Den
heliga jungfrun med barnet och en hoejd fackla.

Inne vid bordsaendan i det halvmoerka haerbaerget satt Valdemar helt lugnt
bakom tallrikar och mataskar och at med god lust. Han hade icke en enda
kvar av sitt foelje. I dimman och villervallan hade hans maen, som trodde,
att han var med, foerskraeckta kastat sig pa haestryggen och foeljt
klosterroevarna uppat skogarna.

--God morgon, riddare och drottsvikare! ropade han ut till dem. Jag hoer,
att i natt ha mina Algotssoener hedrat sig.

Riddarna stodo med dragna svaerd.

--Konungens broder sover inte laengre, ropade de om varann. Vi skola
haemnas dig, herr Svantepolk.

--Stick jaernet i skidan, svarade herr Svantepolk och steg upp
faerdigklaedd. Om konungens broder hade sina maen kvar... om han atminstone
stode fullt rustad framfoer oss... Men en ensam man utan brynja! Han aer
fortfarande gaest under vart skydd.

De voro hungriga, men de makade ihop sig kring bordet pa sa stort
avstand fran Valdemar som moejligt.

--Varfoer aero ni inte glada som jag oever att veta tva maenniskor lyckliga?
fragade han och sag upp. Inandas det haerliga solskenet och lat hjaertat
hoppa