pa sidorna om stegen och knaeboejde. Ingrid ville lyfta pa hoeljet, men den
gamla nunnan sade till henne:

--Ingrid, abbedissan foerbjoed dig att roera vid honom eller se pa honom.

Daermed sloet den gamla oegonen och boerjade tumma pa radbandet.

Traepinnarna gjorde ont i ryggen, och han darrade, da han hoerde, att
Ingrid stod sa naera.

--Men syster... han roerde sig! stammade hon.

--Blunda och bed att foerskonas fran anfaektelser.

Ingrid hade vuxit upp till en hoegbroestad och kraftig kvinna. De bruna
oegonens glaettighet skymtade fram mitt genom tararna, men hade blivit
fastare och klarare. Hur vael mindes hon icke leken pa tunet vid Bjaelbo,
naer hon icke kunde motsta att raecka Folke handen, just daerfoer, att han
med sin skygghet var sa olik henne sjaelv och de andra. Den
handtryckningen var det enda. Och aenda nitade den en kedja mellan dem,
som aren icke foermatt slita. De langa aren! Nej, de hade ilat. Var
fredag hade hon gisslat sig i kapellet, vaend mot oester. Hon hade aetit
bjugg kokt med vatten och slagit ader pa armen tre ganger vart ar och
sett det hetsiga sverkerska moederneblodet spruta i traefatet. Och var
timme hade haft sitt verk, fast hon ju icke hade nagot raett sinne foer
sygaerning och laesning utan helst skulle ha levat i karlklaeder, skjutit
med bage och anfoert haerar. Allt detta sade hon sig vid baren. Varfoer
hade ocksa Folke varit en sadan svag man och aldrig baent i klosterporten
med ett svaerd? Men da hade det icke varit han.

Hon var sa upptagen av sin sorg och sina betraktelser, att hon knappt
gav akt pa portvaekterskan, som aennu stod kvar. Det var en mycket nyfiken
liten rund kvinna. Slutligen kunde denna icke motsta att lyfta en smula
pa hoeljet, men hon slaeppte det aennu fortare och foell med den slamrande
nyckelknippan avsvimmad raklang pa marken.

Den gamla nunnan pa andra sidan baren sprang ut, oupphoerligt akallande
helgonen. Folke hade satt sig upp med sitt allra foerlaegnaste leende.
Oegonen stodo vidoeppna och fragande.

--Ingrid, Ingrid, sade han, allt detta har jag utstatt foer att taga dig
ur klostret. Glaed dig. Jag aer lika sund och levande som du.

Hon blev icke raedd, men icke heller glad genast utan misstrodde sina
egna sinnen. Hon foersoekte hoera, om det icke knaeppte och knakade, da han
flyttade benen fran stegen och reste sig. Och hon forskade tveksamt i
hans oegon. Hon kaende pa honom foer att oevertyga sig, att han var varm.
Men naer han da vill