, innan vaekterskan oeppnade. Da hon fick se, att det var
en foerolyckad, blev hon hon villradig. Till sist knaeppte hon ett par
slag i den lilla klockan, som haengde vid muren, och abbedissan infann
sig yrvaken och missnoejd.

--Fromma moder, boerjade Karl Algotsson. Det har gatt alltfoer glatt till
i haerbaerget.

--Ingen aktar pa mina foerordningar. Daerfoer kommer ocksa straffet.

Karl Algotsson skyndade sig att laesa tre aven. Da maste ocksa
abbedissan bekvaema sig att goera detsamma, fast hon var maekta ond.

--Du saeger alldeles sant, straenga moder. Men det var min egen
aelsklingsbroder, kanske den oskyldigaste, som fick sota foer oss alla.
Han halkade ute i slagsmalet och dimman och broet nacken. Bed foer hans
sjael.

Abbedissan mjuknade en smula och maste ater laesa tre aven.

--Och nu boenfalla vi dig, var goda moder, att fa saetta in hans lekamen i
likboden intill morgonen och att den hedersamt matte fa tva aerliga
ljus... ett pa den hoegra sidan och ett pa den vaenstra... och att ett par
systrar bli tillsagda att vaka vid baren.

--En sa rimlig begaeran har jag fatt villfara foerr, svarade hon. Det aer
helt enkelt en systerlig plikt.

--Det aer en troest i min sorg att hoera dig tala sa moderligt, abbedissa.
Och jag har aennu en sak att bedja dig om, inte foer min raekning, men foer
den voerdade herr Svantepolks. Du vet, hur hoegt han aktar en oskyldig
kaerlek. Saekert vet du ocksa, att hans dotter Ingrid och min salig broder
alltid varit i vaenskap med varann... ja, pa hoeviskt avstand! Nu later
herr Svantepolk oedmjukligen haelsa dig, att det saekert skulle vara till
stort sjaelagagn foer hans dotter, om hon den sista natten i klostret
finge vaka vid baren under allvarliga betraktelser oever alltings
foergaenglighet.

--Sa skall det ske, svarade abbedissan bestaemt. Herr Svantepolk aer en
god och vis maenniska.

Den doede blev nu inburen i den moerka och hemska likboden, som befann sig
naera innanfoer porten. Han skalv pa den harda stegen av koeld och raedsla,
medan de bada maennen staellde den ifran sig pa tva bockar. Och han
taenkte:--Kaera jungfru, endast foer din skull kan jag genomga en sadan
plaga.

Karl Algotsson och baerarna fingo genast begiva sig ut igen. Det blev
noga last efter dem, och portvaekterskan traedde nyckelringen pa armen.

Naer Ingrid kom ned alldeles foergraten, hade hon med sig en mycket gammal
nunna, som atnjoet abbedissans fulla foertroende. De satte de bada ljusen