yra hoega stolpar. Innan maennen
gingo till saengs brukade de ga dit i olika lag, fem i vart, och sutto
daer sedan och pratade och sjoengo och dundrade med haelarna. Naer nu det
sista laget gick dit och de andra hade lagt sig, var herr Svantepolk
med. Men knappt hade de hunnit in i salernet, sa smoego sig Algotssoenerna
fram ur dimman och hade med sig hela Valdemars foelje.

Ljudloest lindade de starka rep bade oever taket och framfoer doerren och om
sidorna. De faeste dem med stadiga knutar, aenda till dess hela byggnaden
var insnodd i ett naet. Daerefter skoeto de in en vaeldig timmerkaelke under
golvet och snodde ocksa fast nagra av repen om kaelken.

Den var foerspaend med tre av deras haestar. Riddarna innanfoer voro foer
hoegljudda och bullersamma att hoera nagot, och foerst naer haestarna boerjade
draga, anade de orad och sprungo upp. De foersoekte att trycka ut doerren
och lyfta av taket, men oeverallt hoello repen emot, friska och sega. De
tumlade kull om varann foer stoetarna och herr Svantepolk dunkade i golvet
och ropade:

--Hade jag bara mitt svaerd! Vid linnet pa min hatt, vid min aera...

Men Karl Algotsson manade pa haestarna, sa att det gick med god fart, och
svarade andfadd:

--Knut av Revals son, de danska Valdemarernas oaekta aettling, du fader
foer vart ridderskap! Haer kuskar jag landets finaste adel.

Foer att riktigt hoeras, sprang han upp pa bakmeden och straeckte sig till
en glaenta mellan stockarna.

--Nu skall du kaenna gadden i ditt aetteblod. Men sitt du vackert kvar pa
hisken! Nu skall du bli i slaekt med de oansenliga Algotssoenerna. Din
dotter aer ju kanske inte laengre sa ung och skoen, men jag aer troett pa
allt ditt loeslaete. Och nu skall du dela med oss. Foer pto och hopp, mitt
trespann! I natt roevar jag Ingrid Svantepolksdotter at min broder!

Naer han hade hunnit utom hoerhall fran klostret, stannade han sa naera
kanten av en stroem, att slaeden skulle glida utfoer, om riddarna icke
hoello sig stilla. Sedan spaende han fran haestarna och letade sig tillbaka
genom den taeta dimman.

--De farligaste aero nu ur vaegen, och de andra sova, sade han till
brodern. Om du tar mod till dig och i det minsta lyder mina
bestaemmelser, lovar jag och svaer, att innan hanen spelar, skall du ha
Ingrid framfoer dig pa sadeln.

Sa fort han sedan hade utdelat sina befallningar, hoeljde han Folke i ett
svepe och laet tva maen baera honom pa en stege till klosterporten. Det
toevade en stund