vet det. Jag vet ocksa, att han byggt ett nytt kor pa
klosterkyrkan och att han aer pa vaeg hit foer att inviga det. Var bygger
inte han pa en kyrka? Men haer aer ett fridlyst staelle.

--Inte foer Magnus, naer han skipar ordning.

--Jag litar pa ditt riddarsvaerd, hanade Valdemar skrattande och letade
fram ett par taerningar foer att draga ut pa tiden. Men han hade ingenting
annat att spela om aen guldnaglarna pa sitt baelte, som han slet loss en
efter en. Slutligen lade han upp sjaelva baeltet pa bordet och spelade
bort ocksa det. Riddarna sutto med rynkade pannor, men de kunde icke
hjaelpa, att deras groll smaningom boerjade tina. Det kaendes aenda glatt
att sitta som i gamla dagar. Det gick slutligen hett till, och de stoette
ihop baegarna och drucko bjaelbojarlens minne.

De aeldsta sjoenko nickande ihop mot bordskanten, och soemnen boerjade ocksa
att oevervaeldiga Valdemar. Han straeckte lugnt ut sig pa halmen i sovladan
bakom baenken.

--I morgon fa vi se till, att vi bli riktigt goda vaenner och... Han
somnade utan att fullfoelja meningen.

Naer han begynte andas djupt och jaemnt, sa att alla hoerde, att han sov,
reste de sig, men tyst och foersiktigt. De staellde sig i en ring omkring
honom.

--Nattdrycken aer bottentoemd och ditt vaerdskap aer slut, herr Svantepolk,
viskade de och pekade och stoette med tummarna oever den sovande som med
knivar. Vi aero alla Magnus trogna, och han skall tacka och beloena oss.

--Har han svaerdet hos sig?

--Under den sidan, som han ligger pa, svarade de. Vi fa haemta hit
snoeren, sa att haenderna fort bli bundna. Det gar laett. Han haller dem pa
broestet.

Daervid maerkte de, att han var utan fingerringar och att mantelfodret var
lappat och stoppat.

Da kom det ett ljust lugn oever herr Svantepolks manga vissna rynkor och
skrynklor, en blid, men fast manlighet.

--Den, som sover, aer under en riddares skydd, sade han. Nu aer han inte
bara min gaest, utan ocksa er. Inte ett har far kroekas pa hans huvud.

De veko at sidan foer den voerdnadsbjudande makten i den lilla vitlockiga
riddarens ord, vana att smale at honom utan elakhet och att boeja sig med
den uppriktigaste aktning och fruktan.

--Magnus ser klokt pa maenniskor. Det visade han, naer han gjorde en sa
omutlig riddare som du till sin hoegra hand, svarade de, och nagra av dem
kastade sig i sovladorna. De andra satte sig med herr Svantepolk, och
nya kannor togos in.

Utanfoer pa vallen stod salernet pa f