bot i sju dagar med att sopa
nunnornas stall, satte han sig nederst vid doerren, ty badstugan var last
foer kvaellen och han var barfota och klaedd i en smutsig troeja.

Utanfoer radde djup dimma. Ingenting annat syntes aen doerren till
haerbaerget och doerren till stekarhuset, som lyste mot varann som tva
brinnande gap.

Just naer svennerna buro in kannorna hoerdes ett haeftigt ovaesen. Det laet
som en marknad, ty somliga roester skrattade och somliga sjoengo, och
trumpeter och pipor gnisslade. Hovar snubblade mot troeskeln, och nagra
maen kommo inridande i sjaelva salen. De lago framstupa oever sina
utmaerglade bondhaestar och skrapade aenda ryggen mot oeverbjaelken i doerren.
Den foerstes fagerroeda mantel var naera att rivas i stycken, den andra
fick stalhuvan pa nacken, men den tredje blev foerlaegen och steg av mitt
i doerren.

Det var Valdemar och de bada Algotssoenerna.

Valdemar haelsade vaenligt och soligt pa alla, fast de voro hans fiender.
Karl Algotsson brydde sig icke ens med att skjuta stalhuvan till raetta.
Men Folke satte sig pa troeskeln och tvinnade sina ljusa skaegglockar.

--Aen lever Valdemar! ropade Karl Algotsson och ryckte till sig en
tennkanna. Aen aer hans tid inte foerbi. Finns det haer nagra unga, som
aelska, nagra modiga, som trotsa, nagra foertappade, som aero med om att
vaessa en mordpil at lagmannakungen pa Visingsoe, aembetsmannakungen? God
kvaell, Svantepolk! Vill du vara med om en sista valdemarsbragd?

--Unga, som aelska, finns det alltid, svarade herr Svantepolk, fast de
inte aero sadana som den ryttaren daer.

Han drog handen ur sin illaluktande troeja och pekade mot Valdemar.

--Nej, tro inte att jag taenkte pa ett handslag. Mitt handslag aer foer
riddare. Men sa laenge den haer raetten bjuds omkring, aer jag vaerd i salen
och vem som helst min gaest. Konungens broder ma sitta ned oeverst vid
bordsaendan. Och till dig, unga Folke, som stannar sa blygt och hoeviskt
pa troeskeln, saeger jag, att jag gott foerstar, varfoer ni kommit. Eller
tror du, att jag inte anar det? Ryktet har beraettat dig, att jag i
morgon aemnar foera min dotter till den foernaema danska man, som jag utsett
at henne. Jag foerstar, att du en sista gang vill inandas samma luft som
hon och veta dig i hennes naerhet. Ack, hur ljuv och stor aer inte
kaerleken! Vore min botgoerartroeja inte oren, skulle jag gaerna trycka dig
till broestet. Vet du, varfoer jag sa ofta goer bot? Det aer, naer jag
maerker, at