en.

--Aer det da kaerlekens sista och baesta ord? mumlade han och kastade sig
ned oever taecket med hennes haender mot sitt ansikte.

Ett vaexande buller naermade sig under tiden och det glimtade till i
taket. Det var skenet fran liarna och yxorna, som byfolket hade haemtat.

Den aeldsta nunnan steg upp och drog Valdemar sakta i manteln.

--Du skall inte stanna laengre, viskade hon, da han hade foeljt henne ut i
trappan. Det sista och stoersta har du redan fatt. Jag hoer, att folket aer
i roerelse. Du aer en hatad syndare, och du skall inte samla harm och
haemnderop kring det tysta sjukrummet.

Han gick da ned till sitt foelje, och snart var han ater pa vaegen, som
foerde upp mot de svenska bygderna. Han brukade annars mitt i den
vildaste flykt ibland stanna sin haest foer att skratta at livkarlarnas
oviga ritt, men i dag lyssnade han icke ens till Karl Algotssons
kaerleksvisor. De stilla avskedsorden fortsatte att ringa bakom honom ur
fjaerran som en liten sproed fridsklocka fran en ensittares kapell i
vildmarken.

Han red upp pa en hoejd och hoell stilla. Daer satt han och stirrade pa
borgen, som aennu var synlig pa andra sidan havsviken som en svart sten.

Nagra veckor daerefter bars en kista genom bygatorna till hamnen. Ett
skepp lag just faerdigt att avsegla till Sjaelland. Det var tidigt pa
morgonen, och de sma stugorna lago aennu i soemn med bom foer doerr och
lucka foer vindoega.

Kistan var hoeljd av ett svart taecke, skrifvet med ett vitt kors. Framfoer
gingo nagra sjungande fattigbarn och tva praester med sina lutande och
utblasta ljus.

19.

Det var i Vreta klosterhaerbaerge. Svennen, som kom in med fatet, ropade
medan han gick utefter bordet:

--Muskoel... nya kakulaegen vid var tallrik... Det aer oestgoetarnas lagman,
hoevdingen pa det foerpantade Loedoese, var voerdade konung Magnus' mest
betrodde storman, riddaren av hans rad, vaelboerdige herr Svantepolk
Knutsson, som aer vaerd foer den haer omgangen!

Daer var alltid oeverfullt av besoekande, som hade doettrar eller systrar
under nunnornas ris. Abbedissans pabud, att allt skulle vara tyst efter
nattsangen och att sista ljuset skulle slaeckas, naer saengklockan ringde,
blev illa atlytt. De maektiga herrarna hade med sig egen kost, som
anraettades i stekarhuset, och var och en bjoed alla de andra pa en raett.
Daerigenom blev det ofta aderton eller tjugu raetter, och sovladorna fingo
sta tomma.

Eftersom herr Svantepolk hade gjort