landet illa. Snart duger han vael knappast
att skaffa litet foder at sina magra haestar. Men i en sak aer han lik sin
far. Han kan inte soerja.

--Och din broder har tagit sig drottning. Han valde ju foerst en annan.

--Det gjorde han. Men sedan fann han klokare att aekta Helvig fran
Holstein, foer att fa baettre hand med danskarna.

Juttas tunna fingrar lekte med nagra vaepplingar, som hon hade framfoer
sig pa taecket.

--Han oevergav en kvinna foer ett rike. Och du! Aer han henne trogen?

--Och det fragar du om Magnus! Han bedrar inte sin drottning, han bedrar
bara maen.

--Manne det aennu aer sa, Valdemar? Jag hoer bara ros oever hans visdom och
riddardygder. Foertjaenar han det?

--Jag fruktar det naestan.

Han drog om sig den dammiga manteln foer att icke brynjan skulle klinga
mot pallen.

Klockringning foerkunnade, att hostian ater bars in i byn. En doft av hoe
och blommor slog in genom vindoegat, och havet rullade med jaemna slag mot
sandstranden. Rasslet i musslorna och stenarna, naer vattnet sjoenk
tillbaka, laet som langa djupa andedrag fran en sovande, och Jutta sloet
oegonen. Hon sag redan sin egen livsvandring pa ett sadant avstand, att
det, som hade oeverskuggat vaegen som jaettetraed, nu icke var annat aen sma
obetydliga buskar.

Hon makade handen smaningom oever taecket, aenda till dess den lag i hans.
Den blyghet och foerlaegenhet, som hade funnits mellan honom och henne,
var alldeles borta.

--Hon laengtar, sade nunnorna och knaeboejde vid den tomma spisen.

--Ja, jag laengtar, eftersade hon med klar fast aenda tynande roest, men
inte till harpbruset i folkungasalen utan till den outsaegliga glaedjen
att fa doe.

--Och din son? fragade han sakta.

Hon lyfte litet pa huvudet, och oegat sammandrog sig igen foer att kunna
se langt bort utanfoer jordens och dagarnas graens.

--De togo honom ifran mig, svarade hon, men det fanns nagot, som de inte
kunde taga, nagot, som jag goemde som en saellsynt klenod. Vad tva
maenniskor giva varann av gott hjaerta aer kanske till sist det enda lilla
sandkorn, som blir kvar, daer vagorna gingo som berg. Vet du, varfoer jag
bad dig att komma, Valdemar? Det var foer att fa tacka dig foer den foersta
resdagen i det vackra vintervaedret och foer att det, ocksa mitt under var
osaliga kaerlek, alltid mellan oss radde en sadan god vaenskap. Det foell
aldrig ett riktigt hart ord mellan oss. Det aer daerfoer, jag vill tacka
dig. Det aer en vaens tack till en va