rna undersatar aero efter honom med klubbor och
spjut. Men varfoer maka ni er sa bestoert baklaenges? Daer stiger en i diket
av foerfaeran och daer en annan i sin aker. Snart kan jag inte toemma en
oskyldig baegare vatten, utan att man korsar sig av fasa. Fly inte genast
efter liarna och bagarna. Jag har en fraga till er. Lever hon?

Han pekade mot borgen vid havet.

--Nyss levde hon aennu, svarade en av bondkvinnorna.

Valdemar red da till borgporten och laemnade haesten at Algotssoenerna.

En gammal roedkindad man, som halvt sag ut som en fangvaktare, stod pa
trappan med sin halvtoemda kanna.

--Varifran kommer du? fragade han. Vad heter din gard och vem aer du?

--Jag kommer fran alla vaederstreck. Mina gardar heta grus och aska, och
sjaelv aer jag ingenting annat aen en broder till svenskarnas konung.

--Da aer du vaentad, svarade mannen. Styrk dig med nagra droppar, kung
Fredloes, men stanna inte laenge. Jag vill inte se flaeckar haer pa trappan
av folkungablod. Det aer ett ohyggligt blod, och jag vill kunna ga
omkring i borgen mitt i moerka natten utan raedsla.

Han tog tillbaka kannan ur Valdemars haender, satte den pa trappsteget
och visade honom upp till en ekdoerr.

Ett par nunnor oeppnade den och bado honom att ga tyst och pa den stora
mittplankan, som knarrade minst. Jutta lag avtaerd och blek i baedden med
haret utkammat oever axlarna. Valv och vaeggar badade i solsken, men ena
saengluckan skuggade henne, och aennu tindrade samma skaerpa i hennes
blick, som hade hon sett tvaers igenom murarna mot nagot oaendligt
avlaegset.

Valdemar lyfte svaerdet ur baeltet och staellde det varsamt vid doerren. Det
hade glidit upp ett stycke ur skidan, och det syntes, att det var
soenderhugget utefter ena kanten.

--Vem skulle foerr ha kunnat droemma, att detta aer kung Valdemars svaerd!
sade hon med en darrning oever pannan och ryckte tillbaka tankarna fran
deras langa faerd. Jag kaende igen din roest redan i trappan. Du fick da
min haelsning? Jag var inte viss, att du skulle komma.

Han satte sig pa pallen bredvid saengen och skoet pa luckan, sa att han
baettre skulle se henne.

--Alltsedan du haelsade mig, att du kaende ditt slut vara sa naera, har jag
ridit genom natt och dag. Na, det aer ju mitt yrke nu.

--Du talade bittert sist.

--Jag talade som en foertvivlad maenniska. Men jag har aervt en smula av
den yra, som satt i bjaelbojarlens blod. Ack, jungfru Lindeloev! Kung
Valdemar var svag och styrde