kte bara pa sin lit till hans kaempamod och hans duglighet
i allt, som han tog sig an.--Laemna Valdemar nagra landskap, men svearnas
rike, det aer vunnet. Hell konung Magnus! Till Mora stenar, till Mora
stenar!

18.

Var det kung Valdemars sista skara, den bedroevliga flock, som kom i
dammande trav pa byvaegarna sunnan om det svenska landamaeret? Haestarna
voro inga folkungahaestar utan soenderhuggna av sporren, oryktade, magra,
med leriga ben, haengande huvud och uppbundna svansar. Livkarlarna, som
skakade i sadeln, voro baettre fotgaengare aen ryttare och haret var avnoett
pa deras bjoernskinn.

Fraemst red Valdemar pa en brunroed bondhaest. Det hade varit strid och
flykt med foerlorade borgar och landskap allt sedan slaget vid Hova. Han
mindes, hur vinterkallt dagarna hade lyst in genom de spetsbagiga
portarna pa Ragnildsholm, borgen med samma namn som hans foeljeslagerska
da. Han kom ihag, hur Ragnild, den forna hovtaernan, stred bredvid honom
i karlklaeder och fick handen avhuggen. Han taenkte ocksa pa Katarina av
Guetzkow, den saktmodiga omhulderskan, som red bredvid honom i slaeta,
ofaergade tyger, men till sist dukade under foer vedermoedorna och goemde
sig i ett kloster. Och han kunde aennu fa faerg i kinderna, naer han hoerde
foer sitt oera Erik Klippings vreda ord oever att Magnus icke loenade den
danska hjaelpen. Da fladdrade Danebrog utanfoer Axevall, da ramlade
murarna vid Ettak, och da brann det i Waexjoe. Men alltid behoell Magnus
segern och gjorde fienderna till bundsfoervanter. Och nu red hans broder
pa vaegarna som en fredloes utan hus och hem. Men inga sorger kunde stanna
hos honom. Han behoevde bara se solen lysa och hoera ett par drag oever
fidlorna, och allt var gloemt.

Lantfolket firade som baest Helgalekamens fest, och hostian bars kring
akrarna i ett kar av kristall, omgivet av guldbelagda stralar. Skuggor
av laetta moln ilade oupphoerligt oever vaegen, och faergkullor och skaervit
akervinda blommade pa dikesrenarna mellan maskrosornas dunbollar. Laengre
bort bakom klipporna traengde sig den odlade jorden in i en dalgang, som
vette mot havet. Daer lag en liten borg omgiven av traedgardar och hus.

Valdemar hoell in haesten mitt framfoer festskaran och boejde sig at sidan
och kysste efter stralarna pa monstransen.

--En uppriktig kyss vanhelgar inte solguldet, sade han, fast jag aer
nedsoelad av blod och damm. Vaegstrykarkungen hinner knappt tva haenderna i
en baeck, innan hans fo