drottsvikaren, brodersvikaren, med de
hatfullaste ord, som en kvinnotunga kan hitta.

Hon foersoekte med sina omfamningar att atervaecka en glimt av hans forna
oemhet, men det isade genom armarna. Hon kaende, att han icke hade annat
att giva aen en sval och vemodsblandad tillgivenhet. Hon lovade honom
obrottslig trohet till det sista.

--Den, som har aelskat Valdemar, kan aldrig aelska nagon annan, viskade
hon. Jag har felat, men jag har ocksa aelskat dig, och jag var lycklig,
bara jag visste dig lycklig och hoerde harpbruset fran ditt hov.

Bada fragade sig tyst, om det endast var ett avsked foer stunden eller om
deras stackars sargade saga nu brast soender foer alltid.--Han kastar sin
krona foer att leva, taenkte hon. Han goer sa, daerfoer att livet aer honom
kaerast. Men pa den sjuka och nedbrutna trycker doeden i staellet sitt
maerke. Och daerfoer tackar jag. Jag gar till skuggorna, och dit laengtar
jag.

Han steg upp pa haesten med gossen. Algotssoenerna foeljde honom med det
hoprullade roeda valdemarsbaneret. Sa laenge han var inom synhall, stod
hon kvar och kastade kyssar efter honom.

Skogen var nu hoeljd i gul roek, och brandlukten gjorde det svart att
andas. Men fast molntapparna uppe kring den klarnade solen fortsatte att
ga soederut mot fienden, boerjade en stark vaestan att blasa utefter marken
och kloev ett skar i roeken.

Karl Algotsson, som red efterst, vaende sig.

--Allt aer oss emot, ropade han. Till och med vinden bedrar oss. Vid
jungfru Ingrid, min broders hjaertebrud, har nagon av er en kaer vaen som
han, sa fly, fly! Aen lever Valdemar!

Inom en liten stund hade alla skyndat till haestarna, och Sofia stod
ensam kvar med sina taernor. Genom skaret i roekvaeggen skymtade rustningar
och det bla magnusbaneret, fast nu soenderbraent till haengande trasor.

Sa snart hertigen kom fram till drottningen, boejde han djupt pa huvudet
och haelsade henne med svaerdskorset till tecken, att hon stod under
riddarskydd. Hon stammade och soekte efter de hatfulla ord, som hon ville
saega honom, men i staellet blev det han som talade. Han stod med haenderna
pa svaerdet och sag ned i graeset.

--Vem kraenker lagarna djupast, fragade han langsamt och moerkt, min
broder eller jag? Vapenbroeder och riddare, hjaelp mig att bli en vis och
god konung!

--Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel
och slogo pa skoeldarna. De sago, att nu stod daer en aerlig man framfoer
dem, och de taen