ckta maennen flockade sig skyndsamt omkring
honom. Men den ene radde ett, den andre ett annat. Hade de bara varit
tva eller fem, skulle han med laett sinne ha kastat sig i ett handgemaeng
foer att stupa. Men de langa foerhandlingarna, de olika meningarna, de
naestan befallande roesterna proevade hans talamod och slaeckte hans iver i
staellet att sporra den. Han blev otalig i staellet foer beslutsam och
tystade dem med vrede i staellet foer med skael. Harmset slet han ater av
sig handskarna.

Sofia satt upproerd och varm med fingrarna utbredda mellan kullslagna
elfenbenshaestar, biskopar och torn. Hennes kaerlek till honom blev
haeftigare aen nagonsin. Som han stod daer framfoer henne i vargraeset,
tyckte hon, att allt, som fanns av ungdomlighet och haelsa, samlats just
hos honom. Hon fasade foer den tanken, att en sadan livslust skulle
foergoeras, att han kanske skulle ligga blek och stel redan till kvaellen.
Det var som att braenna upp hoe och aengar och oertagardar. Vem som helst
annan kunde hon taenka sig som doed, blott icke Valdemar. Hon kunde icke
taenka sig honom uthuggen i sten pa en gravhaell med knaeppta haender. Och
vem skulle med andakt kunna bedja vid en sadan grav?

--Nej, nej, flaemtade hon. De gamla skola doe, inte du. Du aer foedd att
leva langt upp i hoega ar. Ditt raetta rum aer inte i graven utan bland
spelmaen och glada handslag. Tag var aeldsta lilla son med dig och stig
till haest och rid uppat Norge efter hjaelp. Sa laenge du lever, aer
kittelbotarens seger bara halv.

De kringstaende maennen tvekade, men lagmannen, som sag kallt och slugt
pa allt, haemtade den yrvakna gossen fran drotthuset.

--Att lyda drottningens rad aer det enda, som star oss ater, sade han.
Men varifran kommer all roeken och den sura lukten? Skogen brinner.

--Det var jag, som satte eld pa den, svarade Gistre och haengde ifran sig
hornet pa den framledda haestens sadel. De onda andarna i Manegarm ha
ingen makt oever det heliga svaerdet Grane.

Sofia reste sig och omfamnade Valdemar lidelsefullt och tryckte honom
till sin jaettebarm.

--Nej, nej, upprepade hon och atervaende till sin foerra tankegang. Hur
vore det moejligt att nu samla de flyende? Men jag har inte kraft laengre
att foelja dig, Valdemar. Jag har lidit foer mycket. Aldrig ro, aldrig
vila. Lat mig sta kvar haer. Ni fa inte hindra mig. Sprid er at olika
hall och foersoek sedan att hinna upp Valdemar. Jag skall sta kvar haer med
mina taernor, och taga mot