med skraeppan pa sin axel, men du beger dig av som till ett gille.

Valdemar hoell pa att haekta manteln.

--Jag beger mig av som den enda hederliga i min aett, med mina synder
utanpa.

Fulco sag ned i den oeppna kistan.

--Min herdestav aer av ben med nagra foerslitna silverskollor, sade han
efter en stunds tystnad. I manga kyrkor ute i bygderna fa de braenna tran
i staellet foer olja, ja, kalken aer i manget fattigt tempel av trae. Men
haer hos dig dricks porsoelet ur silver.

--Har jag foerbrutit mig, nar mig nog mitt straff, svarade Valdemar. Det
kostar mig kanske min krona, bisp, men mutor har jag inte ens foer
helgonen. Jag kan blott fraga: till vem skall nu jag laemna nycklarna,
naer jag far bort?

Glimma gick fram.

--Till den du tror pa.

--Sla igen kistan, vakter, befallde Valdemar, och om haer finns en enda
maenniska, som jag kan lita pa, sa giv henne nycklarna.

Vakterna raeckte genast nyckelknippan till Glimma. Hon traedde ringen om
goerdeln, men de gammaldags nycklarna voro sa stora och tunga, att hon
maste halla i dem.

--Manga vackra radband och kors skall jag ha med mig at dig, naer jag
kommer tillbaka, sade han och kysste henne till avsked.

Sedan gick han ned till slaeden, som redan vaentade framfoer trappan. Den
var bla, och oeverst pa tjaellet satt en guldbelagd sol med storleende
maenniskoansikte. De tre haestarna voro oeversallade med bjaellror, och han
baeddades in mellan taecken och faellar. Algotssoenerna redo pa sidorna, och
trumpeterna smattrade fran svalgangen. Men Fulco kallade pa pilgrimerna
och staellde sig hindrande med dem alldeles framfoer haesthovarna.--Det
foersta vaegstycket aker var herre och konung i voerdnadsfullt gaende,
sade han, och boerjade langsamt att ga framat med pilgrimerna.

Glimma stod hela dagen i doerren och stirrade pa de tomma medsparen.
Tidigt naesta morgon var hon ater pa troeskeln. Det gloedde i snoen pa taket
och istapparna, som droppade foer toevaedret.

Hon maerkte, att Martinus hade kommit tillbaka och stod vid en av
stolparna.

--Det roeda skenet goer dig blek, Glimma, sade han.

--Jag bleknar, daerfoer att jag har blivit ensam.

--Du har skael. Jag kan mitt kalendarium. Det var i gar en av de svarta
egyptiska dagarna, da allt, som boerjas, slutar illa. Prima et septima
aero daliga dagar i torsmanaden. Och det aer en farlig hedersgava du baer
vid goerdeln. Frestande foer dig, frestande foer andra.

--Den aer foer tung. Jag aer redan tr