loeto sig till skaran, som boeljade och vaexte. Det var unga frida moer med
friska drag, och de moettes av ett beundrande sorl under kyrkbagarna.
Pilgrimerna beredde villigt rum foer dem, sa att de snart fyllde hela
koret, utan att nagon annan laengre kunde komma fram.

Fulco, som laemnat konungen och pa atervaegen stannat en stund vid
helgedomsskrinet, hade nyss rest sig fran trappstegen framfoer altaret.
Den resligaste och vackraste av de unga kvinnorna var redan utsedd till
foeresprakerska, och hon gick fram till honom.

--Vi komma foer att haemta helge Eriks baner, boerjade hon, men blev
foerskraeckt oever sin egen begaeran och slog ned oegonen. I vara moedrars
ungdom blev det ofta buret av dem oever markerna till god arsvaext.

Han granskade dem skarpt och laenge.

--Blott kvinnomunnar kunna uttala nagot sa orimligt, svarade han. Knappt
en konung eller hoevitsman skulle vaga komma med en sadan begaeran. Det aer
en korsfana, vigd att foeras mot hedningar.

--Det, som var vara moedrars raett, kan du inte neka oss, voerdade fader.

--Sa far jag villfara er oenskan, sade han aningsfullt och tog ned
baneret och raeckte henne det. Jag saetter det med tillit i oskyldiga
kvinnohaender. Mer vill jag inte veta. Gan i frid.

Fliken svepte oever deras ljusa har, naer de buro baneret ut ur kyrkan,
och pilgrimernas rop skallade omkring den voerdade reliken och foeljde den
borttagande kvinnohaeren.

Den drog sig oever bron och gick fram utefter akanten, daer batarna stodo
uppdragna, stoettade med vedtraen. Det sken och glittrade i den vata snoen,
och fast aennu mitt i vintern, blaste det varvind med ljusbla flaeckar
mellan skyarna.

Pa eftermiddagen blev hertigen synlig, daer han red i sin moerka kappa med
sina maen. Han var redan pa hemvaeg soederut, och foerundrad hoell han in den
stora haesten och reste sig i stiglaedret.

Kvinnorna samlades omkring honom i en taet ring, och foeresprakerskan
raeckte honom baneret.

--Tag det ur mannajungfrurs haender till en god skoerd, naer sommaren
kommer, sade hon, och ring, och foeresprakerskan raeckte honom baneret, nu
slog hon upp oegonen frimodigare och tryggare aen nyss. Under en sa
orolig tid star det inte saekert i den nya obefaesta kyrkan.

Baneret gled ned mot hans axel, och han slog armarna om det, som hade
det fallit till honom fran hoejden. Sedan kysste han duken och vecklade
voerdnadsfullt ihop den.

--Jag tackar er, ni kvinnor, stammade han. Vart han sag oever he