igen.

--Ti vill inte taga henne, sade den gamle. Han bryr sig inte om annat aen
moer. Men var star en sadan att finna, daer Valdemar haller laeger med sin
haer? Stig upp, vallkulla, och ga till din spelman. Ni aero bestaemda foer
varann, hur manga proevningar som aen kunna vaenta er. Men till dig, Ti,
saeger jag: Du har blivit orkesloes. Ingen har pa laenge givit dig sitt
blod och sina lemmar. Hur skall du kunna hjaelpa oss, om du inte, naer
solen rinner upp, kan se mot fienden utan att blinka? Jag skall skaenka
dig mina oegon. Jag har levat laenge nog och har inte mer nagon glaedje av
dem, bara bitterhet och harm.

Han ryckte loes ett par torsviggar, kaende pa deras kanter och valde ut
den skarpaste. Sedan laet han binda sig vid stubben med haenderna pa
ryggen. Under det att en finngubbe tog ut hans oegon, uppgav han anden,
och naer de kastades i kaellan, sjoenko de genast och blevo liggande pa
botten stora och klara och utan att blinka foer elden.

Da grepos alla, bade kvinnor och maen, av yrsel och svingade blossen upp
mot nymanen, och haest efter haest blev framledd och offrad under
besvaerjelsesang. Blodet stroeks pa traedstammarna och floet at alla sidor i
mossan. Ingen tvekade laengre, att icke de gamla vaextandarna nu i Sankt
Hans tid, da allt grodde och spirade, skulle upptaga en sista foertvivlad
strid och i natt korsa sina mariga spjut med riddarnas svaerd.

Slipdonen framtogos, och skogsgangarna vaessade sina yxor. De voro illa
rustade, manga utan brynjor och ingen med stalhuva. Men de visste sedan
gammalt, att skogen saekrast foersvarades genom att foervirra den
intraengande haeren och sprida skraemsel. Daerfoer fladde de offerhaestarna
och lindade in sig i deras hudar med den blodiga sidan utat.
Haestskallarna, som de ocksa togo huden av, hoello de oever sig pa staenger.
Andra sleto upp sin skjorta aenda till naveln och malade ett grinande
ansikte pa broestet och magen. Sedan kastade de oever sig kappan, sa att
de sago ut som kringhoppande stora huvud. Detta hade deras foeraeldrars
foeraeldrar laert av finndvaergarna, som stridde pa det saettet i den tid, da
tuppen aennu allmaent dyrkades som gud. Det var langt foere Tor och
haestguden.

Nagra bondemaen kommo springande pa det vassa barret med sma korta steg
och krokiga knaen, barfotade, barhuvade och tomhaenta.

--Hertigens folk syns redan ute pa myren! ropade de. Hela Valdemars haer
aer slagen vid Hova! Vi aero foerlorade!

Det prasslade och sma