ade, kommo fram till honom.
--Vi sago och visste det alla, svarade Tyrgils och raeckte honom handen.
Det var vael att det blev sagt. Det skall bli baettre nu.
Magnus kaende, att hans haender trycktes stadigt och fast fran alla hall.
Hans axlar skakade, och tarar boerjade rinna pa kinderna. Det var foersta
gangen han stod som en aerlig man och kaende aerliga handslag fran
maenniskor, som trodde pa honom. Han behoevde icke laengre lura pa deras
viskningar och bedyra, att han var god och menade vael. Han gav dem
tvaertom raett i deras misstro och onda tankar. Och just daerigenom blevo
de med ens hans foertrogna och litade foer foersta gangen pa honom. Sa
laenge det aennu fanns en hand att trycka, stod han kvar, fast tiden var
mer vaerd aen guld. Det foerefoell honom, att om han ocksa snart finge sta
pa Mora stenar och vaeljas och hyllas, skulle den stunden bli blek mot
denna. Han kaende, att nu vaexte han sa samman med sina broeder av svaerdet,
att ingenting mer kunde skilja dem at, och nu var det slut pa skammen.
Han trodde att ingen sag, hur vata kinderna voro, och han blygdes att
lyfta handen och torka dem. Men hornen boerjade ljuda igen, och hans vael
inlaerda springare, som visste vad det betydde, spetsade oeronen och
staellde sig sjaelvmant tvaers framfoer honom foer att mottaga sin herre i
sadeln.
Det flyende valdemarsfolket hoegg sig fram genom marskogen och spred sig
oever de vida myrarna med soenderslitna klaeder och ansikten. Enstaka laga
klippor stucko upp som holmar. Daer vaexte skvattram och stjaernstarr, och
de foersatliga svarta kaerrvattnen med sina dubbla bottnar voro taeckta av
snaerjande naeckrosor. Det var lika omoejligt att vada som att simma. Men
ryttarna vagade sig icke ut pa gungflyet, och manga raeddade sig genom
att laegga sig ned mellan tuvorna. Luften var alldeles vit utan bade sol
och skugga, och det stack i oegonen, sa att det var svart att sikta. De
sista foerfoeljda av huvudskaran fran Hova kroepo bakom aengsullen med bagen
pa ryggen utan att skjuta och flydde sedan uppat Naerke. Men de, som
hittades i traeden, skoetos som faglar. Kvinnorna daeremot blevo hopsamlade
i en flock och ridderligt skonade och vaktade. Platsen omhaegnades med
skinnsnoeren.
Naer Gistre sag, att hans aelskade Yrsa-lill var raeddad och i baettre
foervar aen hos honom sjaelv, gav han sig ingen tid att grubbla pa oedets
envisa lek med hans lycka, utan kastade sig pa en herreloes haest och red
det fortaste han fo
|