t hedendomen var slagen, att de vilda skogsgudarna
flydde liksom de sjaelva och kroepo in under stubbar och roesen som
graevlingar och raevar foer att doe eller klaga i de langa vinternaetterna.

--Ve oss, foerlorade! ropade flyktingarna. Nu taga riddarna landet. Se,
se, det flyger duvor oever deras hjaelmar!

Hertigens skara vaexte bestaendigt. I mitten vaggade pa fyra staenger en
liten himmel av svart tyg. Under den bars sakramentet at de doeende och
en hoprullad fana, omlindad med ett foerseglat silkestyg. Det var det
heliga eriksbaneret. Men det bla magnusbaneret med det gyllne lejonet
och snedbalkarna foerdes av Tyrgils Knutsson. Han var omgiven av riddare.
Knappast nagonsin foerr hade sa statliga maen varit sedda i landet, sa
vaerdiga och aenda oedmjuka i var atboerd, sa fyllda av det aedlas
naturlighet. De sjoengo pa nagra flockar, som Magnus sjaelv hade
upptecknat till sin stridssang en stjaernljus natt pa Visingsoe.

--Kristus, hoer dina riddares boener.
Spegla ljuvligt din mildhets stjaerna
i det stal, som var panna kroener,
faderloesa och arma att vaerna!

Sa snart de hade slutat, fortsattes sangen av de eftersta riddarna nere
vid myren.

--Kristus, hoer dina riddares boener,
hoer oss alla, som ropa ur tiden,
maenniskors doettrar, maenniskors soener!
Giv oss friden, friden, friden!

Magnus band av hjaelmen. Han hade skrubbsar och damm i pannan, men det
prydde endast en kaempe. De brunsvarta oegonen hade ett hoegre skimmer aen
annars, och i sin tacksamhet gav han sig sjaelv tysta loeften. Han lovade
Sankta Klara ett kloster. Han skulle ga till Heliga graven, om hans ar
raeckte. Las skulle han saetta foer ladorna, och var och en, som kunde
rusta sig och sin haest, skulle bli hans ryttare och fraelst fran skatt
som hans hirdfolk. Lag, lag, det lovade han foerst och sist. Men hur
mycket han aen lovade, foerefoell det honom, att det aenda icke var nog,
utan att han maste giva sig sjaelv ett sar, haemnas gamla dagar, tvinga
sig till det hart naer omoejliga. Han vaende sig at alla sidor mot
riddarna, och kaervt och buttert kommo slutligen orden som hugg av
trubbiga slagsvaerd.

--Jag var den falskaste i jarlagarden. Jag var den troloesaste i
kungsgarden. Nu skall det bli slut pa den skammen. Jag ville ofta
ingenting gott eller stort daermed. Ma Gud foerdoema mig, ma maenniskor
straffa mig. Jag kunde inte annat.

Riddarna, som ett oegonblick hejdat sig foer att hjaelpa och foerbinda de
sar