ngande, som naer dvaergarna fordom i hoegen lekte med sina
hustrur och doettrar och laeste sejd oever dem foer att fa dem tillgivna.

Han insoep ny luft i lungorna och lyfte hornet aennu en gang. Da begynte
det vissla och skria, foerst som ett djurlaete men sedan som ett ovaeder.
Nu hoerde han att skogens alla hemliga makter vaknade foer att upptaga
striden. Hans fromma loeften och kaerlekstankar voro foer ett oegonblick
sopade ur sinnet, och han gloemde till och med att vakta oever Yrsa-lill.
Han var ater besvaerjaren fran fordom. Skogsgangarna omkring honom boejde
sig som under ett hart vingslag och staemde i med ett foerfaerligt haerskri.
Ett rop pa havet flyger bort, men haer laet det som hade de begravna i en
kyrka ropat av fasa. Och nu framstoertade hela spoekhaeren av hoppande
jaettehuvud och grinande haestskallar, och bakom foeljde i taet fylking
krokarna, som skulle draga ryttarna ur sadeln, och bredyxorna, som
skulle klyva deras hjaelmar. Spikklubborna svaengdes, spjuten stungo, och
laenge behoell valdemarsfolket oevermakten.

Men da stroek en gra rad av helt och hallet jaernklaedda maen fram vid ena
sidan som en rad av ulvar.

De straeckte sig utefter marken. De togo hoega sprang framat, trots den
tunga rustningen, och alltid traeffade deras svaerd. Ingen kunde motsta
dem. Yxorna slogos ur haenderna, spikklubborna slungades upp i luften,
pilar och spjut broetos mot deras brynjor som vass. Men naer de stoette pa
en aldring eller halvvuxen, hoello de in sitt vapen och slogo honom pa
skuldran med orden:--Gack i frid! Jesus Kristus lever.

Och genast skallade bakom dem under tivedstallarna fran hundratals
munnar--Kyrieleis, kyrieleis!

De ryckte av spoekena deras klaedsel. Men naer de kommo in bland de
ursinnigt hotande kvinnorna, som hade traengts samman i en flock foer sig,
vaende de svaerdsknappen uppat och boejde pa huvudet.

Den, som gick fraemst, var bade den resligaste och en av de skickligaste.
Han hade en tarvlig slaet hjaelm med en liten moerk springa framfoer vardera
oegat. Hans huggande svaerd kloev Ti aenda till roten, sa att de murkna
benen och barkstyckena foello at bada sidorna. Det var laett att kaenna
igen, att det var hertigen sjaelv. Bakefter foeljde hans haest som en
trogen hund, utan att han behoevde halla honom i tygeln.

Smaningom hade det dagat igen, och valdemarsfolket rusade i vild flykt
fran stam till stam. De kaende, att besvaerjelser och trolldom ingenting
laengre foermadde, at