ellde mellan grenarna i den foerut tysta oedemarken.
Uppskraemda faglar och raevar flydde foerbi. En farskock rusade fram med
langa sprang, foeljd av en brun ko, vars skaella pinglade ursinnigt.

Skogsgangarna foerstodo, att fienden var alldeles inpa, och de baesta
skyttarna klaettrade upp i talltopparna pa sina yxor. De andra staellde
sig med kvinnorna och piltunnorna bakom stammarna. Facklorna blevo
nedstuckna i marken kring kaellan i lutande staellning, sa att elden
skulle falla i vattnet och icke taenda barret. Fast inga maenniskor laengre
kunde upptaeckas, foerblev skogen daerigenom ljus som en upplyst men tom
sal.

Det droejde en stund. Sedan naermade sig en vaegvisare med nagra vaepnade
maen. De tittade sig oroligt om at alla sidor, men naer de begynte halka i
blodet, togo de sig om huvudet och flydde. Vaegvisaren korsade sig och
stod kvar ensam.

--Gud, min drotten! stammade han. Vi aero i Tis skog. Vi aero pa de sista
hedningarnas hemliga offerstaelle. Hjaelp oss, hjaelp oss!

I detsamma straeckte en tyst pil honom till marken.

De vaepnade maennen kommo snart tillbaka med hundratals spjutbaerare, men
alla stannade skraeckslagna och bleknade. De fraemsta veko baklaenges och
trampade de andra pa jaernskorna. De sago allting tydligt och klart
framfoer sig i den ljusa skogen, blott icke nagra maenniskor, och
oupphoerligt stupade en efter en foer tysta pilar.

Da var daer en dansk riddare, som ledde fram sin haest till kaellan och
sparkade undan ett par av facklorna. Men naer han fick se de tva oegonen,
som stora och klara betraktade honom ur kaellan, brast han i skratt. Det
laet icke maenskligt, utan vansinnigt och hest, som naer en hund faller i
raseri.

Under tiden stod Gistre bakom en av de tjockaste stammarna. I ett snoere
om axeln bar han som vanligt hornet Manegarm. I handen hoell han en kniv,
som han hade tagit fran Ti.

--Det aer det underliga med detta horn, sade han, att det ocksa kan
brukas till annat aen att dricka. Haer i spetsen sitter en traeplugg. Hart
sitter den, men nu ger den i alla fall vika, och nu skola ni fa hoera.

Han taeljde en stund i pluggen, aenda till dess han foervandlat den till
ett munstycke. Sedan satte han hornet till laepparna och blaste.

Foerst kom det bara ett sakta vaesande ungefaer som fran en oedla, som
vaecktes ur en lang vintersoemn men helst kaende sig hagad att fortsaetta
den. Da foersoekte han foer andra gangen. Och da hoerdes ett smeksamt och
sorgesamt sju