, vargudinnans
skalbagge med sjustjaernans sju svarta tecken pa sina gulroeda vingfjaell.

Hulv Skumble taenkte, att det var en god varsel, da han gjorde ett sadant
fynd. Aennu en gang ropade han, men hoell foer oeronen foer att slippa det
foerfaerliga aterskallet.

De andra hade dock redan hoert honom och boerjade smaningom att samlas
kring kaellan. Pa ett snoere, som spaendes mellan stammarna, haengde de upp
sina kappor till ett tjaell at kvinnorna, ty det hade varit sen var och
luften var aennu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte.
Laengre bort arbetade de yngre med foerhuggningarna, och klangen av yxorna
och braket av de fallande traeden ekade genom den vaeldiga skogssalen. Da
det blev stilla en stund, sade en av maennen:

--Det ringer i Hova. Slaget har begynt, och praesten star framfoer
altaret. Men Valdemar sitter lika lugnt vid gaestabudet i Ramundeboda.
Det goer han raett i. Han foerlitar sig pa skogen och oss.

--I dag aer det efter alla gamla tecken en av arets lyckodagar, svarade
Hulv Skumble. Men foer vem? Foer Magnus eller Valdemar? Det kan bero pa
oss. Manen, som bestaemmer tiden, aer i ny, och ni skola taelja upp bloss
at er till kvaellen. Det finns bara ett, som saekert skall giva segern at
de vara, och det aer ett maenniskooffer.

Naer det blev afton och blossen voro taenda, tillsade han kvinnorna att
bland sig utvaelja den vackraste och foera fram henne till kaellan. Knappt
hade hon likvael naermat sig, innan en malmklar staemma hoerdes fran den
arbetande flocken vid foerhuggningen. Det var Gistre Haerjanson, och han
kom springande med sin yxa.

--Vid helgonen, bergmaestare, kaenner du inte igen henne... min kvinna,
som Valdemar nyss tog ut at mig ur Vreta med makt, naer vi redo foerbi.
Var gode Valdemar! I dagar och ar har jag stritt och laengtat foer hennes
skull... och nu...

Det var traengsel omkring kaellan, och roeken och lagorna fran blossen
slogo honom i oegonen. Hulv Skumble hade redan knutit upp hennes skjorta
och vikit ned den till goerdeln. Hon var laett gulaktig i huden. Han grep
henne om haenderna, och tva andra maen togo henne om foetterna och hjaelpte
till med att lyfta henne ut oever mossbaedden och saenka henne i kaellan.
Hans skaegg goemde hela hennes ansikte, sa att knappast mer aen ett sakta
huttrande hoerdes, da det kalla vattnet slog ihop oever henne. Tre ganger
slaeppte han henne och foersoekte att trycka ned henne under vattnet, men
var gang floet hon upp