lock. Alldeles som han hade foermodat, kom
han ocksa in under sadana jaettefuror, att han aldrig hade droemt sig
slika traed. Staellet tycktes honom mindre likt en skog aen en oaendlig hall
pa skyhoega stoettor. Inga djur kunde han upptaecka, inga myggor eller
flugor, ingenting flygande och laett, ingen solglimt, knappt nagon
groenska. At alla sidor syntes bara gratt och gratt. Den barriga marken
var jaemn och slaet som ett golv, men i hoejden brusade det och danade i
kronorna, som knoeto sina roedaktiga armar och brottades. Det var dock sa
hoegt dit upp, att suset ibland foerefoell helt avlaegset, och nere vid
marken var det stilla.

Han andades djupt i hoegtidlig glaedje och ropade nagra ganger till tecken
at de andra. Det gav eko som i en stensal.

Foer att icke foervilla sig slaepade han en gren efter sig, som skrapade
upp en fara i den pa undersidan fuktiga och moerka barrmattan. Det var
gott rum mellan stammarna, och da han hade fortsatt aennu ett stycke
framat, fick han ofoermodat syn pa en kaella. Haer lag solen in, och haer
var icke lika oedsligt. Naer han makade med foten bland blodnaevorna och
aelggraeset, fann han, att kaellan hade raeta och jaemna braeddar med sma
stenskaervor inmurade av maenniskohand. Det stilla och rena vattnet var sa
klart, att han kunde se en offerpenning, som stack upp mellan barren pa
botten. Men da han raeckte ned handen foer att dricka, drog han den
tillbaka foer den spegelbild, som visade sig oever hans skuldra. Han vaende
sig haeftigt. Kryckorna hade han slaeppt, stoedd pa dem endast med
armvecken, och han boejde huvudet.

Han stod framfoer guden Ti, som de andra skogsgangarna i mansaldrar letat
efter utan att nagonsin lyckas hitta. Bestaendigt hade de likvael sagt
varann, att han aennu maste finnas kvar pa nagot goemt och bortgloemt
staelle i sin skog.

Det var en alldeles oevermossad stubbe med kornbla vassa spetsar och
omgjordad med ett jaernband foer att icke falla i saer. Ovanfoer baeltet var
upptaeljt en mun, som sag ut att ha flera rader av sneda och maskfraetta
taender. Det var armpipor av offrade maenniskor, ty Ti var en stridsgud
och armen var maenniskans medfoedda vapen. Oeverallt i barken, som var
soenderborrad av gravstickare, sutto torsviggar, rostiga knivar och
avbrutna spjutspetsar, sa att hela guden var klaedd med taggar. Mot sidan
hade myrorna stoettat en hoeg stack. Och mitt bland foergaengelse och
vittrande mordverktyg klaettrade bekymmersloest guldpyttorna