med tavernare och draengar och en hel by av bodar foer haestar och vagnar.
Daer var ocksa ett urgammalt drotthus, utvaendigt taeckt med skallar av
ihjaelslagna vargar och omringat av murar. Konungarna togo in daer vid sin
allriksgata. Valdemar och Sofia vilade sig nu efter resans moedor vid de
dukade borden i salen. Men det, som saerskilt var egendomligt foer
Ramundeboda, var ett litet kapell, vaktat av en ensittare. Det hade icke
bara som andra skogskapell sin offerboessa och doerrstolparna fullhaengda
med stavar och sma helgonbilder av bly till tack foer lycklig faerd, utan
svarta langskaftade kors stodo utefter vaeggarna bade inne och utanfoer
och voro i stor maengd faststoetta i torven ovanpa taket. Manga hundra
sadana kors voro ocksa nedstuckna runt omkring i den moerka mojorden, sa
att staellet, omgivet som det var av en karg obygd, liknade en dyster
kyrkogard. Det var de kors, som vaegfararna hade burit framfoer sig genom
Tiveden till skydd mot hedniska makter.

Hulv Skumble, den gamle bergmaestaren fran Ingrid Ulvas tid, bodde sedan
manga ar med skogsgangarna inne i Tiveden utan att vilja se nagra andra.
Han stoedde sig pa kryckor och goemdes naestan under sitt vita skaegg och
har. Det var en saegen, att den sista jaetten aennu levde i det naermsta
berget. Natten foere drabbningen vid Hova, hoerde Hulv Skumble ett haeftigt
stenregn. Naer han tittade under doerren framfoer sin klyfta, trodde han
sig se, hur jaetten lag uppe i bergsskrevan och raeknade in sina vita
getter. Ju laengre jaetten fortsatte att raekna, dess mer blaste han upp
sitt huvud. Slutligen var det stoerre aen de stoersta klippblocken omkring
honom. Men sa snart han hade raeknat den sista raggiga geten, slaeppte han
ut luften genom naesborrarna, aenda till dess huvudet foell ihop som en
pase av sladdrigt tyg. Och da drog han sig in i berget efter sin hjord.

Naesta dag tog Hulv Skumble sina kryckor och gick ut.

--Hur laenge jag aen bor haer, laer jag mig aenda aldrig att hitta, sade han.
Var dag upptaecker jag svarta tjaernar, som jag aldrig fiskat i, myrar,
som jag aldrig vetat om, oerter, som jag aldrig plockat. Daer var afton en
sa stor hjord av getter gar fram, maste det finnas ett staelle, pa vilket
all ungskogen aer bortbetad och bara hoegskogen star kvar. Och daer boer det
ocksa vara utrymme foer oss skogsgangare att samla och rusta oss.

Han fortsatte daerfoer sin vandring runt berget, som helt och hallet
bestod av mossiga, hoprullade b