nnos pa de otillgaengligaste
bergen. De bestodo endast av en lag ringmur, upplagd av sa pass stora
stenblock, som kunde lyftas i en mansboerda. Men kvinnorna lastade
traedstammar och grenar ovanpa muren och bakom sig lade de igen stigen
med mossa. Deras stoersta fruktan var, att de skulle behoeva toersta, och
de starkaste bland dem voro i en staendig vandring mellan borgen och den
naermsta tjaernen med aembar och saar. Vattnet toemde de i en foerdjupning
uppe pa berget och taeckte med naever och torv. Det blev unket att dricka,
men de vakade aenda oever det som oever en oersaettlig skatt. Det skulle
raecka ocksa at maennen, ifall de kommo. Emellanat klaeppte det i klockan
nere vid kyrkstaden och praesten begav sig ut i vit skjorta och stola med
en vaegvisare foer att baera sakramentet till nagon doeende i skogsfaestena.

Kring Magnus samlades fran alla hall de sluga och beraeknande och de
fafaengliga, som aelskade utlaendsk sed, men ocksa de allvarliga och
dugliga, de som hade svurit sin riddared med samma haenfoerelse som de
fromma gingo i kloster. Det var den nya tidens och de nya lagarnas
stolta haerskara.

Valdemar daeremot hade sin klubbehaer. Och han foeljdes av foerrymda munkar
och praester, som latit sin tonsur vaexa ihop, lekare, jaegare,
loesvittingar och vilda skogsgangare av alla slag, men mest av sadana som
hade hjaertat varmt under aeventyrardraekten och som foertjaenade ett
handslag likavael som repet. Daer funnos de maen, som voro de galnaste
under ett upptag, de muntraste pa ett gille och de baesta i vaenskap, men
som icke doego till mycket i farans stund, da det gaellde att handla
foertaenksamt och uthalligt. Haer och var i skogen bodde aennu maenniskor,
som aldrig blivit doepta och aldrig hoert en maessa utan trodde pa hult och
hoegar och hemligt blotade at kaellor och stenar. De sloeto sig till
Valdemar, som lugnt lag kvar nordanskogs i Ramundeboda och hoell
gaestabud med sitt hov.--Vi slaeppa ingen genom skogen, sade de, och
begynte leta efter ett tjaenligt samlingsstaelle innerst i den djupaste
Tiveden mitt emellan Hova och Ramundeboda.

Tiveden var hedningarnas och haexkarlarnas skog. Haendelser, som till och
med traelgummorna skulle ha skrattat at, om de beraettats fran andra
trakter, upplevdes haer av var vaegfarare. Loevkvinnor och alfer moette han
icke ofta, men tjutande och rytande vaesen stroeko omkring pa myrarna som
vilsekomna hundar. Vid Ramundeboda fanns det en mycket stor sjaelastuga