la
aengsbacken vaexte ringen av linhariga hjaessor, och bara armar straecktes i
hoejden och viftade med vita huvudklaeden.

17.

Budkavle skars och skickades mellan gardarna. Pa de oeppnare bygderna,
daer kyrkbyarna lago taett, samlades bondemaennen foer att svara, om de
ville hjaelpa Valdemar eller icke. Ofta svarade de nej. Jakade de med
slag pa skoeldarna, togo deras hustrur av dem oerringarna och alla
dyrbarare knappar och spaennen och laeto dem sedan ga.

I de djupa skogarna, som skilde landskapen, maste de ibland stanna flera
dagar och jaga med snaror och naet eller saetta ut fiskdon i sjoearna foer
att icke svaelta ihjael. Naer hungern blev foer svar, bakade de broed av
naeckrosstockar. De hade mycket att baera, vapen, skor och skraeppa, och
deras sma roedbruna haestar hade pa vardera sidan om kloevjesadeln en tunna
med pilar. Foer att komma oever mossarna, blevo de barfotade krigarna ofta
tvungna att sta stilla och faella timmer, och de hade god tid att talas
vid.

De beraettade varann, att Valdemar hade aterkommit fran sin botgoering med
ett hotelsebrev fran paven mot de upproriska och att Bengt Alltfoergod
ohoerd talade foer broedrasaemja. Noedd att handla snabbt hade Magnus med
stora loeften skaffat sig dansk hjaelp. Med sin lysande skara och ett
hundratal danska ryttare och alla deras vapensvenner tagade han nu
soederifran genom Vaestergoetland mot Hova, daer farvaegen upp till svearnas
land ledde in pa Tiveden.

Valdemars klubbehaer stannade daerfoer i de magra aengsbackarna och hagarna
vid Hova. Vardkasarna, som oaktadt de ljusa foersommarnaetterna flammade
pa hoejderna soederut, foerkunnade, att fienden blivit sedd. Kvinnorna
hoello ocksa redan pa att utrymma stugorna, raedda att skyttar skulle
klaettra upp till ljuren pa taket med sin bage och att traevaeggarna skulle
omgivas med rishoegar och antaendas. De plockade hop sina tillhoerigheter i
saeckar, skyndade sig till kyrktornet och halade upp stegarna efter sig.
Men da hoerdes en morgon haerblasning pa avstand. Det laet som ramande
kreatur. Gripna av skraeck, klaettrade de ned igen och ryckte bommen fran
kyrkporten. De flydde, sprungo, halkade, med barnen haengande i haenderna
och sjuka och orkesloesa mellan sig i guldstol. Andfadda hejdade de sig
ibland foer att lyss, men ater boelade lurarna i fjaerran. Ater fortsattes
den vettskraemda flykten inat skogen till de sma skyddsborgar, som bakom
traesk och foerhuggningar sedan urminnes tid fu