oett.

--Och aenda foer vaerdefull att kastas pa baenken. Du kommer att fa en
orolig soemn.

--Visste jag bara ett goemstaelle!

Vakterna och spelmaennen bytte en blick, naer de gingo foerbi och sago de
bada samtalande, men det oekade hennes lust att trotsa. Hon foerstod, att
munken soekte hennes naerhet, och det brann nagot i hans oegon, som naestan
sag ut som kaerlek. Det behagade henne, fast han var henne likgiltig och
fast hon med saknad taenkte pa sin herre.

--Du vet, sade han och vred och kramade sina gulvita fingrar, att bakom
de mossiga traemurarna mellan kyrkan och bispgarden finns det manga
gamla straffhalor och instoertade rum, som ingen laengre toers betraeda. Har
du hoert om Den heliga kerubens kapell? Haer bodde inte alltid en sadan
raettskaffens man som Fulco. Jag tjaenade haer som gosse och hittar daerfoer
nagorlunda bland ruinerna, som nu fa sta och ramla som ett sista minne
fran moerkare tider. Men daer lura farorna, och det aer ingenting foer dig,
Glimma.

--Det saeger du! svarade hon klingande klart och gjorde loes nyckelknippan
och raeckte honom den. Baer du den tunga boerdan och ga foerut och hjaelp mig
att leta upp ett saekert goemstaelle. Sedan far du svaera tystnad pa
krucifixet. Tror du, unga broder, att du kan skraemma Glimma med sagor!

Han stroek sig angestfullt oever pannan, men lydde och gick foere henne
oever gardsvallen.

--Jag har varnat dig.

--Just daerfoer vaeckte du min lust.

Han oeppnade en liten doerr, och de kommo in i tranga rum och gangar.
Vaeggarna voro av runda stenblock med ojaemna ytor, barken satt kvar pa
bjaelkarna, och toevattnet droppade in genom vassen och graestorven pa
taket. En trappa foerde ut pa en gard, som genom en halvrasad mur var
oeppen at slaetten. Under ett foersvarstorn borta i ena hoernet befann sig
ett runt kapell, som knappt var tre steg djupt. Han vaeltrade undan en
lucka, som var staelld foer ingangen. Pa altaret stod kerubens stenbild
med lejonhuvud och ett hjul mellan tassarna och oegon pa vingarna. Hon
sag, att altarskivan var hoeljd av kalkgrus och inblasta loev och att en
spindelvaev haengde mellan bilden och vaeggen. Och icke var den spunnen i
gar, ty den var dammig och lika taet som en gra tyglapp.

--Hur vardas det altaret? fragade hon och vaende sig litet at sidan, sa
att hennes andedraekt stroek oever munkens ansikte. Han insoep den och
blundade.

--Haer gar ingen maenniska nagonsin in, Glimma. Naer en brottsling fordom
doemd