es till en laett och tyst doed, skickades han hit foer att laegga sina
kedjor pa altaret. Men han kom aldrig tillbaka.

Martinus kastade nycklarna pa altaret och pekade efter dem.

--Daer ligga de saekrare aen bakom bade jaern och sten, och du kan inte
laengre na dem, Glimma. Nu skall skattkistan sta last intill upprorets
dag, da hon blir buren till min hertig. Han skall sira kyrkan med
paerlorna och guldet och sjaelv staella sig med Mikaels svaerd vid ingangen.

--Du droemmare! svarade hon och tog ett par steg in i kapellet, dansande
pa foten. Tror du jag later nycklarna ligga kvar haer i oeppen dag!

Hon hann knappt att fatta dem, innan en sjungande knaepp som fran en
bagstraeng ljoed under golvet och en lucka oeppnade sig pa sin svaengaxel. I
en blink skymtade hon oegonen pa kerubens vingar och halkade sedan ned i
djupet. Luckan blev staende pa tvaeren, ty hennes aermsnibb hade fastnat i
en av nitarna pa den soenderfraetta svaengaxeln och hon haengde oever
moerkret. Men naer nyckelknippan foell, hoerde hon, att det plaskade, och
nagra vattendroppar staenkte pa halsen.

Martinus straeckte fram huvudet foer att se efter, varfoer luckan icke
lade sig ned pa sin plats, och badas ansikten voro varann naera. Men hon
kunde icke fa fram nagra begripliga ord, knappt en tyst boen i sitt
hjaerta. Hon kaende bara, att hon skulle ha stroett omkring sig sina
rikedomar som en handfull sand, om hon hade fatt en enda stund till
skaenks, om hon foer en enda afton hade fatt stanna hos bonddoettrarna, naer
de sutto utanfoer gardarna och sago efter den doeende dagen. En roest sade
henne:--Allt annat har du aevlats att vinna, blott icke den lilla
solstrimma av lycka, som var ny morgon lag in oever ditt taecke.--Hon
kaende sig som ett hjaelploest barn, som fallit ur modersfamnen. I ett
snabbt ljus urskilde hon sin mor, den svartklaedda aenkan, som stod pa sin
borg vid en avlaegsen havsvik och sag och sag bortat vaegkroeken och
vaentade, om hon aldrig skulle komma.

--Jag vet, munk, att du aelskar mig, sade hon och aterfick foer ett
oegonblick makten oever sin tunga. Om du raecker mig handen och hjaelper
mig, skall jag foelja dig ut i vaerlden, vart du vill, om ocksa i
fattigdom och som din traelinna...

Men aermtyget knakade och gav efter. Slutligen brast ocksa fallkanten,
och hon foersvann.

--Stackars liten, viskade han, sa ensam du var mitt i din stat och sa
ensam nu! Ingen att luta dig till med ett: foerlat mig! Och hur ensam ja