erop. En stund blev vaegen alldeles svart av
latintalande magistrar, som nyss atervaent fran kollegierna i Paris. Daer
kom Karl Algotssons broder Brynjulv fran Skara, och den droemmande Petrus
de Dacia gick omgiven av svartklaedda kvinnor, som oupphoerligt hoejde
klingande kyrierop. Saerskilt var det en bland kvinnorna, som alla
foersoekte att fa se en skymt av. Var hon icke redan ett helgon, sa
tycktes det blida ansiktet vittna om, att hon atminstone var naera att
bli det. Alla visste, att det var den fromma Ingrid fran Skenninge, som
hoell pa att grunda ett kloster och bereda sig foer en pilgrimsfaerd aenda
till Den heliga graven. Det blev tystare, daer hon gick fram, ty de, som
fingo plats daertill, knaefoello och kysste pa haenderna efter henne,
lyckliga att foer en gang ha moett en av de oflaeckade, medan hon aennu gick
levande pa jorden. Hon ingav dem sin egen rena kaerlek, sin atra till
allt oedmjukt och gott. Manga roeda munnar, som hade bitit i livets
frukter, stammade allvarliga loeften. Vildmarken upplystes, sa att
braddjupen blottades men ocksa den saekra stigen.

Sa laenge hennes lilla svarthoeljda huvud aennu kunde urskiljas, fortsatte
handkyssandet, och klaemtslagen kunde hoeras fran kyrkan. Men sedan blev
det oro bland folket.

Ett stycke framfoer helgedomsskrinet kom Valdemar med Eriks baner. Han
halkade pa stenlaeggningen, sa att han stoette banerstangen i marken, och
det tog folket som han, ty han log hela tiden. Vakten maste omgiva honom
pa bada sidor och halla i vardera aendan av de saenkta spjuten, sa att han
gick inom ett skyddande staengsel.

Larmet blev slutligen sa hotande, att Fulco maste ropa till honom att
halla sig naermre intill helgedomsskrinet, ty var det bars fram, spreds
det genast lugn.

Folket stroemmade med in i den nya kyrkan, som aennu var utan tak. I
mitten var rest ett traekapell, upplyst med vaxljus och klaett med
tapeter. Daer blev skrinet satt pa altaret. Naer maessan var laest och
sangen sjungen, som Fulco hade diktat till Eriks aera, ringde en liten
klocka och det blev en stunds vila. Fulco foerde da omkring konungen.

--Tonernas andakt fyller mig med fridsamhet, begynte han. Och det aer en
saellsynt haendelse, att du betraeder en kyrka. Lat mig visa dig det bygge,
som aer mitt livs kaerlek. Jag vet, att rundelns tecken oeverallt gar igen
i skapelsen, i himlarnas gang, i solen och manen, i timmarnas ring pa
solvisaren. Ocksa baevade jag i boerjan foer att bryta den stra