ten blev inburen, fast det
haende, att de gloemde sig i annat och ato laens pa faten. Men naer sa
doettrarna i den stoersta garden togo upp spavisan fran Vreta, staemde
Martinus i med mansroest. Kvinnorna reste sig foerskraeckta. Da steg han
ocksa upp och beraettade om sitt aerende.

--Ni skola ingenting frukta, sade han, fast vi aero maen i kvinnoklaeder.
Mer aen vart liv aelska vi var allvarlige hertig, och nu aer han pa lagfaerd
inte langt haerifran i sigtunabygden. Daerfoer smoego vi oss hit och taenkte
pa spavisans ord om baneret och mannajungfrurna. Allt aer i foerfall.
Praesterna skymfas framfoer altaret. Maktgiriga Folkungar aero redan i
antagande med sina flockar. Skola de fa lyckan pa sin sida genom att
ocksa bemaektiga sig vart foernaemsta baner? Valdemar besvaerjer inte
stormen. Det aer ju hans egna darskaper, som vaeckt den. Det finns bara
en, som kan det. Men vi ha tytt visan oraett, da vi trodde, att
kvinnoklaeder voro nog foer att fa spadomen sannad. Hall kvinnoting och
samla er! Det blir en farlig haer. Valdemar kommer att tvaert giva sig
fangen om han moeter den. Eller ocksa bli ni fangarna. Men det aer heller
inte honom ni skola besegra. Ni skola goera, vad vi inte kunde. Ni skola
haemta at hertigen helge Eriks baner.

Naer kvinnorna hoerde sadant tal, blevo de aen mer foerskraeckta och ville
icke lyssna utan prisade kaerleken och Valdemars mildhet.

--Vi fa se, svarade de. Ni ha handlat obetaenksamt, som unga svenner
bruka. Det tal att begrunda spavisans innersta mening och hoera, vad som
har haent. Det ena ryktet motsaeger det andra. Vem som helst rycker inte
utan vidare landets heligaste baner fran kyrkvaeggen.

--Det aer vael svarat, menade svennerna och avkastade sina kvinnoklaeder.
Sedan blandade de sig i folkmaengden pa marknadsvaegen. Aenda till hundra
dagars avlat hade utlovats, och gardar och haerbaergen kunde snart icke
rymma fler maenniskor.

Aentligen grydde den stora dagen, da helgedomsskrinet skulle baeras oever
slaetten till den nya kyrkan.

Det blev aldrig nagot slut pa det langa taget av hjaessor med den
apostoliska harkransen och av svarta eller vita sloejor. Kaporna voro
nedstaenkta. Det hade varit lang faerd fran Sko och Sigtuna, fran Gudhem
och Varnhem, fran Alvastra och Nydala. Slamret av traesulorna, som voro
bundna under skorna, oeverroestades av pilgrimernas rop.--Kyrieleis!
Kyrieleis!--Det betydde ju Herre foerbarma dig! men pa de vallfaerdandes
mun blev det ett glaedj